Nu har vi besök från Kenya. Lydia och Samuel har kommit hela vägen från Voi! De far omkring i hela kommunen och har ett späckat program! Barnen har haft besök av Lydia i skolan, som hann träffa alla elever. Oj, vad frågor de hade till henne.

En kväll hade hon tid att komma hem till oss och äta middag, vilket vi var jätteglada för.

Idag var det trivselträff i Limmared. Jag var inbjuden för att berätta om Voiprojektet och visa lite bilder. Det var kul! Jag känner mig otroligt glad över det stora intresse som folk visar när det gäller projektet och barnen. Det enar och förenar, på något vis. Och det känns inte som något "ovanifrån"-perspektiv utan bara en ren och skär kärleksfull vilja att hjälpa, att ge av det man faktiskt kan. En oerhört viktig faktor för människors generositet är också garantin att allting kommer fram och att det inte finns några "mellanhänder" som kostar pengar.

Jag berättade också om bygget av en förskola i Mgeno och sa att vi väl kunde satsa på att skramla ihop till ett plåttak - tegelstenarna tillverkar de ju själva. Under andakten tog vi upp kollekt till detta ändamål och det visade sig räcka till både takplåtar och en del annat byggnadsmaterial. 3470 kronor fick vi ihop! Fantastiskt. Tack så väldigt, väldigt mycket!

Idag var det temadag på dotterns skola. Det handlade om Kenya! Mamma och jag hade två lektioner - först en med femmor och sexor och sedan en med de yngre barnen. Vi visade bilder, lärde ut lite swahili, sjöng en sång med ackompanjemang av diverse kenyanska rytminstrument, gissade namn på exotiska frukter, hade frågesport och lite annat skojigt. Före maten fick alla barn tvätta händerna på kenyanskt vis med hjälp av en kanna vatten och en stor skål. Till lunch bjöds kyckling, ris och ugali och till efterrätt fick man smaka på papaya, vattenmelon, mango, ananas, banan och apelsin. Det var verkligen riktigt, riktigt roligt. ALLA eleverna var jätteintresserade, ställde frågor och var så trevliga och artiga. Och så fick vi med oss en helt ny, ouppackad uppblåsbar stor jordglob att skicka med till förskolan i Mgeno! Tack för det!

Today my daughter´s school had a "Kenya day". My mother and I went there to show all the children pictures from Voi, tell them about life there and the children in the project. We also taught them some words in Swahili, and a song etc. For lunch they had chicken, rice and ugali and for dessert papaya, watermelon, mango, pineapple, banana and orange. It was so much fun! The kids were so polite, interested and well behaved and had a lot of questions.

Tidigt går vi upp. Idag ska vi resa till Ngurumani, en liten by där vi ska besöka Farida, flickan som fick en hjärtoperation genom Children´s Heartlink och kollekter från Ulricehamns församling för några år sedan. Vägen dit är obeskrivlig. Vacker men krokig, spännande men nästan obefintlig. Rätt som det är åker vi över en saltsjö. Förra gången jag åkte här fanns det åtminstone en väg. Den här dagen är det knappt körbart. Vägen över sjön är stundtals inte riktigt lika bred som bussen. Men vi tar oss dit. Fyra timmars resa. Två timmars lunch med Farida och hennes familj. Och så fyra timmar tillbaka till Nairobi.

We leave for Ngurumani, a small village where we will visit Farida, a girl who had heart surgery through Chrildren´s Heart link and Ulricehamn´s congregation a few years ago. Four hour drive, a two-hour lunch and then back again!


Vägen över saltsjön är nätt och jämnt farbar.


Farida.


Lillasyster Flora.


Härliga massai-kvinnan Rose kom förstås sättande när hon hörde att vi anlänt!

Vi går upp i ottan och ger oss iväg på ännu en game drive vid halv sju. Solen håller på att gå upp, det är underbart vackert på savannen. Vi ser ytterligare ett antal spännande djur och fotograferar förstås för brinnande livet.

Early in the morning we go for another game drive, watching the sunrise! And a lot of animals, of course.




Efter att ha återvänt till lodgen för frukost styr vi så kosan mot Nairobi. Det tar drygt fem timmar (med ett litet missöde på vägen, vi blir påkörda bakifrån av en bil!). Lunch och shopping och så incheckning på hotellet. På kvällen går vi ut och äter och sedan vidtar MIG-spel!

After breakfast at the lodge we leave for Nairobi, lunch, shopping and check-in at the hotel.

Det är tisdag morgon när vi får se Eländet rakt i dess vidriga tryne. Joshua sitter på marken utanför sitt hem när vi kommer. Jag tänker att det måste vara någon släktings barn. Jag vet att Joshua snart fyller tre år och pojken framför oss är en baby. Han är liten som en ettåring, kan inte gå mer än något enstaka steg och han gnyr som ett spädbarn. Men det är ingen släkting. Det är Joshua, tre år i maj, som sitter där. Han sitter framför ett hus av lera som rasat ihop och i princip består av ett par väggar och ett plåttak. Joshua bor här med sin äldre bror, sin mormor och sin moster och hennes barn sedan hans mamma dog i aids när Joshua var 13 månader. Joshua är svårt undernärd och själv hiv-smittad. Av allt jag sett är detta det allra värsta. Mia och Lisa har köpt mat i mängder som de överlämnar till familjen. Någon öppnar ett kexpaket och pojken sträcker sig girigt efter dem. Det är det enda han fokuserar på. Han säger inget, han ser knappt på oss och när han får en mjukisapa ägnar han den inget nämnvärt intresse. Men kexen äter han upp och gnyr efter fler. Det blir bestämt att Joshua snarast ska få hjälp med att få ett riktigt hus.

I have met Misery. Joshua, going on 3, looks like a baby. He is hiv-infected and one of the new orphans in the programme. The lack of food and nutrition is obvious. Mia and Lisa bring food and looking at the mud house, that have fallen to pieces, we decide right away that Joshua and his family (he lives with his brother, grandmother, aunt and cousins) need a new house - immediately.


Joshua.


Joshua och mormor Agneta.


Här bor Joshua, mormor, moster, storebror och kusinerna.


Familjens kök.

Så drar det ihop sig till det ögonblick då vi ska ta farväl av vännerna i Voi för den här gången. Men innan dess blir det lunch på Bogesunds house. Vi beger oss dit och i väntan på maten får vi en härlig stund bland förskolebarnen. Vi pratar om hur snabbt det växlar, vilka skilda intryck vi får hela tiden, hur outsägligt elände och obeskrivlig lycka på något sätt avlöser varandra. Det är lika nära till skratt som till tårar. På förskolan träffar vi barn som har hoppet kvar, som är fulla av liv, som skrattar så de kiknar när vi busar med dem, som klättrar upp i våra knän, känner på vår vita hud, babblar oavbrutet på swahili och väntar sig att vi ska svara, drar alla ramsor och danser de kan och som vi har oerhört svårt att slita oss ifrån.

Waiting for lunch we have a great time with the nursery school children at Bogesund´s house. We go from misery to total happiness in a snap. The kids play, sing, talk (in Swahili), pet our pale skin, climb on our laps and are just so lovely.


Fotovilliga förskolebarn.

Mamma och Paris i någon sorts tvåspråkig konversation.

Ännu en av väldigt många godingar.

Så kommer det oundvikliga ögonblick då vi ska ta farväl. Vi lämnar egentligen inte Voi men ska ta in på en lodge för att åka på en safari game drive i nationalparken Tsavo. Jag intalar mig att jag inte behöver gråta, för jag SKA komma tillbaka, jag FÅR träffa dem igen. Det går inte så bra... Mary kramar om mig och jag storbölar. Lydia kramar om mig och jag försöker säga en massa saker men får inte fram ett ord. Manase kramar om mig och jag hör mamma snörvla bakom mig och det får mig att gråta ännu mer. I Kenya visar man inte gärna känslor offentligt. Vi har tydligt bevisat att vi i detta fall inte tar seden dit vi kommer...

We say good bye (and sob like crazy), hug everybody and tell ourselves that we´ll be back soon.

Så åker vi vidare - men inte så långt. Vi tar in på Lion Hill Lodge för en natt. Nu är det dags för safari i Tsavo, nationalparken som Voi ligger vid. I skymningen ger vi oss ut på en tre timmars game drive.

Then we leave and check in at the Lion Hill Lodge. It´s time for safari! At dusk we go for a three hour game drive.

Så har den dag kommit som mamma och jag kanske sett fram emot allra mest. Vi ger oss iväg tillsammans med Mary och Andrew som kör oss tillbaka hela den besvärliga vägen till Mgeno. Där väntar Serah och 13 ljuvliga ungar. Vi har med oss vattenfärger, hopprep, pärlplattor, ritpapper, pennor, kritor, domino- och lottospel och  annat skojigt. Nu ska vi ha lektion! Det är verkligen riktigt, riktigt roligt. En del aktivititeter behärskar barnen, annat är helt nytt för dem. Vattenfärger till exempel. De har ingen aning om vad de ska göra med färgen, vattnet och penseln. Men så snart jag visat får de kläm på det och sedan målar de för glatta livet och visar upp sina konstverk. Tänk vad våra svenska barn är bortskämda med allting! Serah hittar genast andra pedagogiska användningsområden för allt möjligt. Pärlorna till pärlplattorna är jättebra när man ska lära sig färger och att gruppera färger, konstaterar hon. Och Dominobrickorna är användbara för att lära sig att räkna och att addera.
Vi blir kvar hela förmiddagen och leker med barnen.

Today Andrew drives my mother, Mary and me back to Mgeno and the nursery school there. We bring all kinds of things for the children and stay there until noon, showing the children how to do with the new material.


Många grejer blev det.


Vi hade med oss 22 burkar såpbubblor och det var vi glada för, för oj vad roligt barnen (och de vuxna) hade.


Och hur ska man göra med det här då?


Pärlplattor var något nytt!


Vattenfärger var roligt när man väl fått kläm på det.


Villiga fotomodeller fanns det gott om.


Sötplutt!


Vi hade med oss en Alfonsdocka som blev favorit bland barnen och fick jobb som deras maskot. Första dagen blev det bestämt att Prudence skulle ansvara för Alfons Åbergs väl och ve.


Att bli filmad var kul men ännu roligare blev det när det gick upp för barnen att man kunde se sig själv på film.

Vi har med oss en personlig gåva till Serah och för pengar som vänner i Dalum skickat med köper vi också rejält med ris, majsmjöl, te, salt och socker, tvålar, kex och en påse kolor. Säcken med torrvaror är tung och jag släpar den från bussen. "Jag tar den" säger Serah och gör som afrikanska kvinnor helt enkelt gör: hon slänger upp säcken på huvudet och travar iväg.

We have brought food for Serah and her family and it´s heavy. But Serah takes the bag, puts in on her head and starts walking.


Så tar vi säcken på huvudet och går...

"Vill ni träffa mina föräldrar?" säger Serah plötsligt och drar med oss dit några kvinnor befinner sig en bit från kyrkan/förskolan. Det visar sig att hon inte pratar om sina egna föräldrar utan förstås menar förskolebarnens. Några män ser vi inte till men ett antal kvinnor, flera av dem med barn i sjalar på ryggen, är i full färd med att tillverka tegelstenar. Vi får en lektion i hur detta går till och får också gå med till "lagret" (en hög stenar under några skynken) och vattenhålet. Det visar sig att kvinnorna ska bygga en förskolebyggnad. Som det är nu är förskolan inrymd i kyrkan och det skapar mycket extrajobb eftersom Serah i princip "bygger om" kyrkan varje söndagseftermiddag och får återställa den till nästa gudstjänst. Dessutom, påpekar Mary, så är ju kyrkan en helig byggnad och bör användas just som kyrka. Några resurser till skolbyggnad har de inte. Men stenarna gör de själva och sedan kan de börja bygga. Mamma och jag bestämmer oss på stående fot att åka raka vägen hem till Sverige och samla in pengar till plåttak och till skolmöbler.

Serah takes us to meet "her parents" who turn out to be the children´s parents. They are making bricks to build a school house, instead of having the nursery school in the church.


Nu vet vi hur man gör tegelstenar.

Efter en härlig förmiddag åker vi tillbaka till lunchen på Bogesunds house. Vi tittar in på förskolan där en stund och åker sedan till Farmen för att plantera träd. Vi får välja mellan papaya och avokado. Dessutom har Manase fått tag på ett fruktträd som heter tomoko. Jag väljer avokado och mamma papaya. När vi ska hit och skörda är det ju kul att ha ett av varje, konstaterar vi käckt!

När alla planterat varsitt träd kommer plötsligt en taxi inrullande på farmen. I framsätet ser vi Mary och i baksätet sitter Lydia, liksom upptryckt i taket. Vad i allsin dar påstår nu? Jo, våra vänner har bestämt sig för att överraska med fika. Men på Farmen finns ingenting, det är bara en stor tomt och ett litet tegelhus med ett förrådsrum och ett litet övernattningsrum för vakten. Så vad gör de då? Jo, de beställer en taxi, fäller ner sätena och lastar in sig själva, två bord och tio stolar. Samt te, kaffe och te med mjölk och ett antal kakor och kex. Så sitter vi där, hänförda, under det enda träd som finns och skänker skugga. Det är som taget ur "Mitt Afrika". Det här är en högtidsstund som vi inser att vi kommer att minnas och prata om länge.

After the trip to Mgeno we have lunch at Bogesund´s house. In the afternoon we go to the Farm to plant our own trees - I choose avocado and my mother a papaya. When we have all finished, a taxi arrives. Mary and Lydia come out with "fika", tea, coffee, cookies and biscuits - and they also bring two tables and ten chairs. It´s amazing to sit there under a shadowing tree. Just like a picture from "Out of Africa". This is a highlight moment that we will remember and talk about for a long time.


Britt planterar sitt avokadoträd.


Mitt lilla avokadoträd. Jag vet, det ser kanske inte mycket ut för världen men vänta ni bara, om tre år så...


Vad ska hända nu?


Mitt Afrika.

Det är söndag och det är gudstjänst. Idag ska vi åka till Mgeno. Det är en plats som ligger långt bortom ära och redlighet, en timmes resa rakt ut i den afrikanska bushen. Först 25 minuter på "riksettan" till Tanzania, en väg som mest består av hål. Andrew kör mer på vägrenen än på själva vägen. Sedan viker han av till vänster, rakt ut mellan buskarna och träden. Vi åker på vägar som inte finns, genom ojämnheter och stora pölar. Till slut är vi framme.

Mgeno är också en plats som betyder lite extra för mig. Förra gången jag var här blev jag vän med Serah, som startat en förskola här helt ideellt. Hennes engagemang berörde mig så starkt att jag åkte hem och berättade om henne för mamma - som i sin tur tog upp förskolan som förslag på välgörenhetsengagemang i sin loge. De andra damerna nappade på förslaget och sedan ett år tillbaka stöttar de verksamheten ekonomiskt varje månad. Pengarna räcker till att ge Serah en liten frivilligersättning (hon är ju oavlönad) samt till lunch åt barnen. Därför är också mamma förväntansfull den här morgonen. Serah bor alldeles intill kyrkan och säkerligen kommer hon att vara där!

Det är hon också. Knappt hinner vi ur bussen förrän Serah kommer och kramar om mig och pussar mig på kinderna. Jag presenterar henne för mamma och kan knappt förstå att jag får träffa min vän igen.

Gudstjänsten är som vanligt full av liv. Kyrkan är en fyrkantig hydda, numera med riktiga kyrkbänkar efter insamlingar därhemma. Den är väl lagom för sisådär 30 personer men idag har 108 klämt sig in, däribland många barn. Vi sjunger med i psalmerna och läser med i texterna efter bästa förmåga. Som brukligt är får vi också ställa oss upp och presentera oss. När jag står där känner jag igen flera av ansiktena och många av dem nickar också igenkännande mot mig. Det är en speciell och härlig känsla. Så långt hemifrån och ändå är jag bland vänner!

Efter gudstjänsten bjuds vi på bönor och ris. Inga bestick - vi får ta seden dit vi kommer och äta med händerna. Det går åt ganska mycket handsprit när svenskar är på besök i detta land...

It´s Sunday and time for church. This time we will visit Mgeno, a village an hour drive right out in the bush! It´s a very special place for me. Last time I was here I met a new friend, Serah, who had just started a nursery school here volunteerely. Since then, my mother and a group of friends in an association are supporting the nursery school. It´s so great to meet Serah again and to introduce her to my mother, who of course is very happy to finally meet her! After the service we eat rice and beans - with our hands!


Serah sjöng och klappade händer både i och utanför kyrkan!


Kyrkan där vi trängde ihop oss med ett hundratal andra.


Söndagsskolebarnen medverkade med sång.


Vi sjöng och läste med så gott vi kunde.


Till efterrätt bjöd vi alla på klubba - vilket gick hem hos både barn och vuxna.

Efter lunchen blir mamma och jag hembjudna till Serah och hennes dotter Charity som är tillfälligt hemma i väntan på att internatskolan ska börja igen. Serah och familjen har flyttat sedan jag var här förra gången, men bor fortfarande bara ett stenkast från kyrkan. Det förra huset ser vi inte, förmodligen har det rasat ihop. Maken träffar hon inte så ofta längre, han har fått arbete som vakt på "Farmen" och det innebär 24-timmars tjänstgöring vilket gör att han som regel bor i det lilla övernattningsrummet på Farmen. Men Serah berättar att hon och hennes man är glada och tacksamma över att han fått ett avlönat arbete så att de får lite pengar förutom hennes volontärersättning.

Vi frågar om det går bra att vi kommer och besöker förskolan som Serah driver påföljande dag och hon säger att vi är mer än välkomna. Så pekar hon mot den enda möbeln i hyddan: en 120-säng där hon, de båda hemmavarande döttrarna och ibland också maken sover. "Ni kan sova här", säger hon glatt. "Vi kan ha en sleep-over. Det blir kul". Och så skrattar hon. Så visar hon oss några "rum" med väggar utan tak utanför den runda hyddan. Mittenrummet är hennes kök. Där står en jiko och några bunkar. I rummet närmast hyddan är det tomt. "Här byggde jag gästrum ifall ni skulle komma" säger hon och gapskrattar. Hon har humor. I nästa mening berättar hon att två kvällar tidigare var elefanterna framme precis utanför hyddan och trampade ner och förstörde hennes grödor. Vi ryser och förklarar skämtsamt att vi nog får ta den där sleep-overn en annan gång. Innan vi lämnar henne överlämnar hon en duk som hon virkat till mamma. Hon vill att vi ber tillsammans och sedan promenerar vi tillbaka till de andra som är kvar utanför kyrkan och börjar göra sig redo för återfärd till Voi.

After lunch my mother and I are invited to Serah´s house. She lives in a small mud hut with two daughters (the other two are adults and have left home) and her husband, who now works as a watchman at the "Farm", 24-7! She tells us that the elephants have been just outside her home and destroyed her crops.


Serah och Charity bjuder in oss i hyddan.

Väl "hemma" i Voi igen får vi följa med Lydia hem. Det är roligt att se hennes vackra hem. Hon lever riktigt modernt, jämfört med många andra, men jämfört med svenska förhållanden är det förstås enkelt. Hon och Flora bor i ett rum i en länga med åtta "lägenheter". Köket som inryms i ena hörnet av rummet består av en jiko och lite husgeråd. Men de har en fin säng och en soffgrupp med soffbord. Till och med en tv finns i rummet. Lydia berättar att de åtta hushållen har två toaletter och en dusch i ett gemensamhetsutrymme och att de delar på elräkningen. Det är underbart att se att det går bra för Lydia. När hon var 20 år dog hennes mamma och hon fick avbryta sina studier för att ta hand om sin halvårsgamla lillasyster Flora. Svårt deprimerad tog hon sig genom den svåra tiden mycket tack vare bön, har hon berättat för mig. Och så vände det. Flora är nu ett av barnen i programmet och Lydia själv har genomgått en treårig högskoleutbildning inom personalsektorn på två och ett halvt år! Nu är hon föreståndare och koordinator på Bogesunds house och en verklig tillgång. Hon berättar för oss alla hur tacksam hon är över vad hon har nått och tänker inte släppa iväg oss innan hon fått bjuda på en läsk. Efter ett mycket glädjande besök promenerar vi så tillbaka till Bogesunds house där nu även Flora har dykt upp.

Back in Voi we are invited for a soda to Lydia´s beautiful home. It´s a true pleasure to see how well she is doing and how nice everything looks.


Britt och Jan-Åke på besök hos Lydia.


Lydias ljuvliga granntös tittade ut precis när vi promenerade förbi.


Båda systrarna - när vi kom tillbaka till Bogesunds house med Lydia var även Flora där.

Vi åker direkt efter frukost för idag står mycket på programmet. Vi ska ta oss med färjan tillbaka och sedan åka till Carlos nya skola. När vi tog farväl av Carlos förra helgen var hon en skrämd och undernärd flicka, apatisk och utan livsgnista. Hon ville inte ens gå med sin protes utan satt i sin stol, somnade nästan mitt ibland oss. Nu har hon bott på sin nya internatskola i en vecka. Vi träffar någon i personalen som visar oss till huvudläraren. Denna visar sig vara en underbart glad och fryntlig kvinna som är positiv och har nära till skratt. Hon berättar att Carlos har funnit sig tillrätta, att de har observerat henne under veckan för att utröna vilken klass hon ska börja i, att hon har tillgång till läkare som ska hålla koll på hennes epilepsi och medicinering och att en sjukgymnast kommer att träna med henne.

Så dras draperiet åt sidan och in kliver en lyckligt och brett leende Carlos. Så härligt att se henne så glad! Hon är så fin i sin nya skoluniform. Hon går med sin protes, stöder sig lite på kryckorna, slår sig ner bredvid Jan-Åke och ser allmänt nöjd ut. Senare blir vi visade till hennes sovsal där hon får sova i en riktig säng, en låg som är lätt att ta sig upp ur. Det finns duschar och vattenclosetter, något som Carlos nu får lära sig att använda. Carlos har haft två drömmar i sitt liv: att få mat och att få lära sig att läsa och skriva. Här kommer hennes drömmar att besannas.

We leave the hotel early, eager to visit Carlos at her new boarding school. And what a visit! The head teacher told us that their were observing Carlos, to be able to put in her in the correct class, and that she will have a doctor to help her with her epilepsy and medication and a physiotherapist to train her walking with the prosthetis. Then Carlos walks in, happily smiling. We get to see her dorm. It´s so good to see her feeling so well.


Rektorn var en glad och härlig kvinna, själv handikappad, som visade stor medkänsla och ömhet.


Carlos, Jan-Åke och Lisa.


Carlos på väg att visa sitt nya hem.

Så tar vi farväl av Carlos för denna gång och reser vidare. På vägen tillbaka till Voi stannar vi till i massaibyn Wangala och träffar hövdingen Yuhana och hans stora familj. 150 vuxna och 300 barn bor här i de speciella massaihyddorna. Vi promenerar genom byn, välkomnas att titta in i en hydda (som för övrigt är kolmörk, man ser inte ett dugg i sådana här hem), får se när massaierna dansar för oss och när de gör upp eld. Så handlar vi lite av deras hantverk innan vi drar vidare.

On our way back to Voi we stop to visit Wangala, a maasai village. We take a walk in the village and the maasais show us their dancing and how they light a fire.


Hövdingen Yuhana.


Mor och barn som tog igen sig under ett träd.


Två av massaierna.


300 barn lever i byn.


Vi fick förstås se den speciella massaidansen.


En liten flicka höll på att lära sig bygga hus och övade på ett i miniformat.

Vi går upp tidigt för att komma iväg så fort som möjligt. Nu ska vi lämna Voi för några dagar och åka på semester! Det bär iväg till ett all inclusive-hotell i Mombasa. Det låter säkert konstigt och det KÄNNS också lite konstigt att lämna misären och ta in på vad som plötsligt verkar vara ett lyxhotell jämfört med den enkla, undermåliga standarden på Scripture. Samtidigt är det skönt att få komma iväg och göra ingenting några dagar, sortera och samla intrycken, äta något annat än den enahanda kost som serveras i Voi och röra sig i en miljö som man trots allt är mer "van" vid än misären i Voi. Den här gången har vi också ett specialuppdrag: innan vi lämnar Mombasa ska vi besöka Carlos på hennes skola!

This morning we leave Voi for a few days of vacation in Mombasa. It´s good for us Scandinavians to get a chance to do nothing and sort our thoughts.


Färjan över till Diani Beach.


Besök på Tiwi Beach.


Sjalförsäljning på stranden.


Middag på hotellet.

Den tredje morgonen behöver vi inte åka någonstans. Istället kommer Manase och Lydia till Scripture Mission efter frukost. Det har blivit dags för möte och genomgång av hur alla de 28 barnen i projektet har det. Voi-projektet är alltså inte - som många tror - något barnhem. Alla de 28 barnen är föräldralösa (med ett undantag som jag återkommer till), många av dem förstås på grund av aids. De bor hemma hos en vårdnadshavare, vanligen en släkting som moster, faster eller mormor. Lydia är koordinator och anställd av programmet. Till sin hjälp har hon, förutom Manase och Mary som vid sidan av sina arbeten är engagerade i programmet, också en så kallade "home based care attendant" i var och en av de fyra församlingarna. Dessa frivilliga medarbetare besöker barnen en eller två gånger i veckan, ser över behoven och hjälper till där det behövs. Genom programmet får barnen och deras vårdnadshavare hjälp med exempelvis mat, mediciner, skolavgifter och olika typer av rådgivning. Det är alltså ett resurscenter.

Vi får rapporterat för oss om hur barnen har det, hur det går för dem i skolan och hur deras situation ser ut. Så övergår vi till att diskutera eftermiddagens resa tillbaka till Maungo där vi dagen innan har firat gudstjänst. Där är prostitution ett problem och idag ska vi åka dit för att diskutera ett nytt projekt där några av de prostituerade kvinnorna ska starta en affärsverksamhet och börja sälja kläder.

This morning we discuss all the 28 children in the orphan´s programme with Lydia and Manase. What we are working with is not an orphanage, rather a resource center. The children live with a guardian, usually a relativ like an aunt or grandmother. There´s a coordinator, hired by the programme and home based care attendants in each of the four congregations that checks on the children. The programme provides food, medicine, tuitions and whatever the children need. After the report we start discussing a new project - to help some commercial sex workers in Maungo to start a clothing business.


Lydia, Manase, Jan-Åke och Mia diskuterar.

Innan vi åker för att äta lunch på Bogesunds house tar vi en sväng bort till centrum för att handla för de skänkta pengarna från "mostrarna" i Göteborg. För pengarna köper vi en rejäl bred madrass, myggnät, kilovis med majsmjöl, ris, socker och salt, te, kex, tvålar och tvättmedel. Efter lunch åker vi tillbaka till de tre syskonen i Maungo och överlämnar det vi handlat.

Then we buy a mattress, a mosquito net and a lot of food supplies for the three orphans we met in Maungo.


Lydia, Joyce och mamma.


Vackra Joyce med den sorgsna blicken.

Så är det dags för nästa möte. Vi träffar fyra av de sex kvinnorna som vill förändra sina liv. Med oss till Kenya har vi fem väskor med kläder och annat från Lager 157. De ska utgöra "startkollektionen" för en ny verksamhet. Kläderna överlämnas inte riktigt än - vi vill att kooperativet ska bildas först och det återstår lite arbete med det. Men för att kvinnorna ska få en bild av vilka varor det handlar om har vi med en väska att titta närmare på. Först diskuteras hur de har tänkt sig verksamheten och kvinnorna verkar uppriktigt engagerade och inspirerade. Men det är först när väskan med kläderna ska packas upp som de verkligen blommar upp! De provar hattar och solglasögon, skrattar och känner hänfört på de vackra kläder som packas upp. Glada och upprymda lämnar vi Maungo. Kvinnorna åtar sig att göra upp regler och inbördes avtal så att verksamheten snart kan komma igång. Jag bestämmer mig för att använda de 1000 kronor som medlemmar i guideföreningen därhemma skickat med mig till ett startkapital, vid sidan av Lager 157:s "varugåva".

Our next meeting is with four commercial sex workers that have showed interest in starting a clothing business. We have brought five bags of nice new clothes from a local outlet store back home and decide to show the women one of the bags and its contents. It surely inspires them to go on with their idea.


Det fanns smått och gott i väskan.


Jan-Åke hjälpte till att packa upp.


Det var glada miner när det blev hattprovning.

Vi går upp tidigt för att göra oss klara för gudstjänst, trasslar oss ur myggnäten på Scripture Mission som blivit vårt hem för några dagar och samlas till frukost. Så blir vi hämtade av Andrew som kör oss till Maungo, en nystartad församling i en av byarna utanför Voi. Maungo ligger utmed stora vägen som leder till Mombasa - byn är därmed ett utsatt ställe där lastbilstrafik, prostitution och hiv-smitta är en del av vardagen. Någon kyrka finns här inte, utan vi samlas hemma hos en av församlingsmedlemmarna som har en rundhydda på gården. Där klämmer vi oss in, vi svenska gäster får ta plats bakom altaret. Manase predikar och församlingsmedlemmarna är fullt koncentrerade på vad han har att säga. Till och med de små barnen sitter knäpptysta och tittar storögt på Manase - och förstås på oss bleka nordbor. Det sjungs och klappas när psalmsången ljuder över byn, vi får dela på en psalmbok och hänger med så gott vi kan i de swahiliska ordvändningarna. Efter ett par timmar är gudstjänsten slut och det bjuds på lunch. Vi får ris och bruna bönor och varsin läsk. Efter maten leker vi med barnen. De poserar framför kamerorna och när de upptäcker att digitalkamerornas displayer visar bilderna ska alla vara med på bild för att sedan skåda resultatet. Den ena lilla ungen är sötare än den andra. En av dem, en liten flicka i sin finaste volangklänning, kommer fram till mig och jag lyfter upp henne i famnen. Storögt betraktar hon mig, ler blygt och klappar försiktigt på min vita hud. Senare får jag veta att hon heter Elisa.

We get up early to get ready for church. Which is actually not a church but a gathering at one of the congregants home. Pastor Manase preaches and everybody, even the small children, are listening carefully. After the service we are invited to lunch - rice and brown beans - and then we play with the beautiful little kids.


Gudstjänst i Maungo.


Alla lyssnar till vad Manase har att säga.


Godingen Elisa med vad som kanske är storebror?


Och hur söt får man vara?

Efter gudstjänst och kyrklunch bär det iväg på hembesök. En ny familj i programmet ska hälsas på. Vi möter tre föräldralösa syskon som bor med sin moster, för övrigt mamma till åtta egna barn. Det berättas för oss att när yngsta barnet, en liten pojke som heter Mkale, föddes dog modern bara ett dygn efter förlossningen. Skälet till det tycks ingen veta. Storasyster Joyce håller ett vakande öga över småsyskonen. Hon är nio år, vacker som en dag men med en sorgsen blick. Barnen har en skranglig säng som saknar madrass, där sover de alla tre. Det finns inget myggnät, fattigdomen är uppenbar och mamma och jag bestämmer oss för att de pengar som vi fått med från våra "mostrar" i Göteborg ska användas här. Men inte nu - att lämna över kontanter är inte alltid det bästa. Istället ska vi ordna så att vi kan köpa mat och frakta hit.

After lunch we visit one of the new families in the programme. Three orphans living with their aunt, a mother of eight.


Joyce, Mkale och Asha.

Eftermiddagen tillbringar vi på Bogesunds house. Jag har tagit med varsin ryggsäck med smått och gott till Manases och Marys båda barn och till Lydias lillasyster Flora. Till vår stora glädje visar det sig att alla tre barnen är där. De får sina ryggsäckar och sätter igång att leka med innehållet. Särskilt roligt är det att överlämna väskan till Flora, den som Majsan så omsorgsfullt packat ihop. Särskilt noga var hon med att ett speciellt gosedjur, nån sorts häst eller åsna eller vad det nu är, skulle med.

We spend the rest of the afternoon at Bogesund´s house where Manase´s and Mary´s both children and Lydia´s sister Flora have gathered to play. Luckily I have brought the backpacks to give them.


Flora med Majsans åsna, numera högtidligen överlämnad till brevvännen i Kenya.


Magdalena och Samuel med väskor från Sverige.

Innan vi återvänder till Scripture Mission för middag fixar Linus med Carlos protes som behöver justeras. Han har med sig verktyg, gips och allehanda andra ting för att få ordning på protesen. Nästa dag är nämligen en stor dag för Carlos. Hon ska äntligen få sin dröm förverkligad: tidigt i ottan ska Samuel köra henne till hennes nya internatskola i Mombasa. En specialskola för handikappade. Äntligen ska hon få lära sig att läsa och skriva.

Before we go back to Scripture for dinner, Linus works with Carlos´ "leg". She needs to get everything in good shape for tomorrow - then she´s signing up at a boarding school in Mombasa to make her dream come true: being able to read and write.


Carlos.


Linus fixade och trixade med protesen som han gjorde åt Carlos förra hösten.