Det är tisdag morgon när vi får se Eländet rakt i dess vidriga tryne. Joshua sitter på marken utanför sitt hem när vi kommer. Jag tänker att det måste vara någon släktings barn. Jag vet att Joshua snart fyller tre år och pojken framför oss är en baby. Han är liten som en ettåring, kan inte gå mer än något enstaka steg och han gnyr som ett spädbarn. Men det är ingen släkting. Det är Joshua, tre år i maj, som sitter där. Han sitter framför ett hus av lera som rasat ihop och i princip består av ett par väggar och ett plåttak. Joshua bor här med sin äldre bror, sin mormor och sin moster och hennes barn sedan hans mamma dog i aids när Joshua var 13 månader. Joshua är svårt undernärd och själv hiv-smittad. Av allt jag sett är detta det allra värsta. Mia och Lisa har köpt mat i mängder som de överlämnar till familjen. Någon öppnar ett kexpaket och pojken sträcker sig girigt efter dem. Det är det enda han fokuserar på. Han säger inget, han ser knappt på oss och när han får en mjukisapa ägnar han den inget nämnvärt intresse. Men kexen äter han upp och gnyr efter fler. Det blir bestämt att Joshua snarast ska få hjälp med att få ett riktigt hus.

I have met Misery. Joshua, going on 3, looks like a baby. He is hiv-infected and one of the new orphans in the programme. The lack of food and nutrition is obvious. Mia and Lisa bring food and looking at the mud house, that have fallen to pieces, we decide right away that Joshua and his family (he lives with his brother, grandmother, aunt and cousins) need a new house - immediately.


Joshua.


Joshua och mormor Agneta.


Här bor Joshua, mormor, moster, storebror och kusinerna.


Familjens kök.

Så drar det ihop sig till det ögonblick då vi ska ta farväl av vännerna i Voi för den här gången. Men innan dess blir det lunch på Bogesunds house. Vi beger oss dit och i väntan på maten får vi en härlig stund bland förskolebarnen. Vi pratar om hur snabbt det växlar, vilka skilda intryck vi får hela tiden, hur outsägligt elände och obeskrivlig lycka på något sätt avlöser varandra. Det är lika nära till skratt som till tårar. På förskolan träffar vi barn som har hoppet kvar, som är fulla av liv, som skrattar så de kiknar när vi busar med dem, som klättrar upp i våra knän, känner på vår vita hud, babblar oavbrutet på swahili och väntar sig att vi ska svara, drar alla ramsor och danser de kan och som vi har oerhört svårt att slita oss ifrån.

Waiting for lunch we have a great time with the nursery school children at Bogesund´s house. We go from misery to total happiness in a snap. The kids play, sing, talk (in Swahili), pet our pale skin, climb on our laps and are just so lovely.


Fotovilliga förskolebarn.

Mamma och Paris i någon sorts tvåspråkig konversation.

Ännu en av väldigt många godingar.

Så kommer det oundvikliga ögonblick då vi ska ta farväl. Vi lämnar egentligen inte Voi men ska ta in på en lodge för att åka på en safari game drive i nationalparken Tsavo. Jag intalar mig att jag inte behöver gråta, för jag SKA komma tillbaka, jag FÅR träffa dem igen. Det går inte så bra... Mary kramar om mig och jag storbölar. Lydia kramar om mig och jag försöker säga en massa saker men får inte fram ett ord. Manase kramar om mig och jag hör mamma snörvla bakom mig och det får mig att gråta ännu mer. I Kenya visar man inte gärna känslor offentligt. Vi har tydligt bevisat att vi i detta fall inte tar seden dit vi kommer...

We say good bye (and sob like crazy), hug everybody and tell ourselves that we´ll be back soon.

Så åker vi vidare - men inte så långt. Vi tar in på Lion Hill Lodge för en natt. Nu är det dags för safari i Tsavo, nationalparken som Voi ligger vid. I skymningen ger vi oss ut på en tre timmars game drive.

Then we leave and check in at the Lion Hill Lodge. It´s time for safari! At dusk we go for a three hour game drive.