Igår var jag och rekade en annan bussresa. På vägen hem bestämde jag mig för att åka över Kungslena och Suntak eftersom de har gamla, väldigt speciella kyrkor som jag skrivit en del om men aldrig haft möjlighet att besöka.

 

Först kom jag till Kungslena, som visade sig vara en jättefin liten by med mycket historia, denna årstid dessutom inbäddad i den allra grannaste grönska. De tre annorlunda tornen på kyrkan sägs symbolisera Birger jarl och hans son Valdemar och svärson Håkon av Norge, som besökte kyrkan på påskdagen 1258.

 

Denna dag hade vi planerat sedan länge att vi skulle vandra mellan de sju vallfartskyrkorna - Roms fyra påvliga huvudkyrkor och tre till. Där har människor vandrat sedan medeltiden. På 1600-talet skakades liv i den gamla traditionen igen och fortfarande händer det att pilgrimer vandrar denna sträckning, vanligen på långfredagen. Nu var det inte långfredag, men väl fredagen före Domsöndagen så vi tyckte det passade lite bra ändå...

Vi fuskade dock lite. Riktiga pilgrimer går denna sträckning - drygt två mil - barfota. Det gjorde inte vi. Dessutom såg vi ju Peterskyrkan redan från vårt hotell och åkte buss till kyrka nummer två som ligger utanför murarna. Men strunt samma. Sex kyrkor blev det i alla fall längs vår riktiga vandring!

 

Det hela tog således sin början vid San Sebastiano-kyrkan. Den ligger ute i "katakombområdet", men dessa hoppade vi över denna gång.

 

Sedan passar det ju väldigt bra att vägen mellan de första kyrkorna heter just "Via delle sette chiese" - De sju kyrkornas väg!

 

Pilgrimen framför mig knatade på...

 

Så kom vi till nästa kyrka som verkligen överraskade oss. Detta är San Paulo fuori le mura - Sankt Paulus utanför murarna - som enligt traditionen byggdes på platsen där Paulus begravdes. För några år sedan grävde man fram vad man tror var hans sarkofag, som alltså också finns att beskåda i kyrkan.

Ber om ursäkt för de usla bilderna - för första gången lämnade jag systemkameran hemma och nöjde mig med mobilen och det syns ju, i synnerhet där det var dåligt ljus.

 

 

 

 

 

Paulus stod även utanför kyrkan, som var gigantisk och otroligt imponerande. Ska man se någon kyrka i Rom utöver Peterskyrkan så är det nog den här vi rekommenderar, faktiskt. Fast det finns ju 900 att välja på i stan så det är egentligen omöjligt att peka ut några få...

 

Efter Pauluskyrkan skulle vi äta, eftersom det passade bra tidsmässigt och var ungefär fem kilometer att gå till nästa kyrka. Men ack vad vi bedrog oss - när vi hade gått mer än halvvägs och skulle börja se oss om efter ett lunchställe fanns det inte en restaurang att uppbringa på flera kilometer. I ROM?! Hur är det möjligt?!

 

Det slutade med att vi hade tagit oss ända fram till Roms domkyrka, Lateranbasilikan, San Giovanni in Laterano - alltså helgad åt Johannes Döparen.

 

 

Men SEDAN blev det i alla fall lunch!

 

Så var det dags för Santa Croce in Gerusalemme - heliga korset i Jerusalem, till vilken Helena (Konstantins mamma) ska ha tagit med sig reliker från det heliga landet.

 

 

 

Och Helena.

På väg till dagens näst sista kyrka passerade vi en kyrkogård.

 

Och strax efter kyrkogården låg kyrkan: San Lorenzo.

 

 

 

Det hade hunnit bli mörkt innan vi nådde fram till sista kyrkan, den som också avslutar vandringen på långfredagen. Santa Maria Maggiore.

 

 

Dessvärre var det ganska mörkt inne i kyrkan också, varför bilderna blev som de blev...

 

Efter denna vandring, som blev totalt 1,8 mil, var det skönt att gå hem till hotellet, duscha och sedan gå runt hörnet till en liten genuin italiensk kvarterskrog för en vällagad måltid.

 

Vi hann visst komma hem igen innan jag blev färdigt med bloggandet - det måste betyda att det var en väldigt avkopplande semester!

Den förtjusande Guiglia kom med frukost på sängen varje dag! Bara det gjorde ju resan värd...

 

 

Och kotten lite längre ifrån...

 

 

...efter sal...

Vi gick där i tre timmar och valde att se det vi var mest intresserade av. En smart grej vi gjorde (tyckte vi) var att faktiskt börja med Sixtinska kapellet. Det är lååångt att gå dit, det tog nog nästan en halvtimme bara att trava igenom alla salarna. Men det var väl värt det, för när vi nådde fram var det typ ett 40-tal personer där. Sist jag var i det kapellet var i slutet av 90-talet och sommartid, och då var det så knökafullt att alla stod upptryckta i en stor hög på golvet. Skulle man flytta sig fick man liksom göra det när alla andra gick framåt. Nu var det ju helt folktomt på golvet för de som var där fick gott och väl plats på bänkarna utmed kapellet. Det är strängt fotoförbud där och det respekterades faktiskt av de få som var där - och även av oss. Man vill ju inte skämma ut sig och bli offentligt utskälld av nån italiensk vakt. Sedan började vi helt enkelt om litegrann igen och tittade i lugn och ro på det vi ville se. Det hade nog kanske inte spelat SÅ stor roll just den här tiden på året men kommer man under högsäsong och börjar tidigt på morgonen så kan det vara ett tips - det tar ju en bra stund innan alla andra kommer dit!

 

Sedan gick vi till vagnkabinettet och tittade på påvens fordon genom århundradena...

 

 

...avlöstes av häst och vagn...

 

Guiseppe Momos spiraltrappa.

Efter lunch åkte vi till kyrkan San Pietro in Vincoli (som betyder Sankt Petrus i kedjor). Där skulle nämligen Michelangelos Mose finnas, som jag läst och hört så mycket om. I en av kyrkorna där jag guidar finns en senare Mose uthuggen i trä och även han är behornad, så därför var det lite roligt att leta rätt på Michelangelos version. (För övrigt lär hornen ha sin förklaring i att det blev en felöversättning när Hieronymus översatte Gamla testamentet från hebreiska till latin, men det kan vi ta en annan gång för det är lite komplicerat...det som skulle vara "strålglans" blev istället "behornad" och det blev ju lite tokigt...)

 

På söndagen på vår lilla slottsweekend åkte vi hemåt, men passade förstås på att se några slott på vägen. I Övedskloster åkte vi upp till kyrkan, som var öppen! De skulle egentligen haft friluftsgudstjänst vid en kyrkoruin men det regniga vädret gjorde att den flyttats till kyrkan. Vi kom precis lagom till gudstjänsten så vi stannade kvar på den. 

Vid slottet fanns urgulliga alpackor som man fick mata så det gjorde maken förstås. 

Bjärsjölagårds slott var också fint - och stängt!

Men Bosjöklosters slott var öppet. Här gjorde vi misstaget att lösa entré eftersom vi blev så glada över att få komma in i slottet. Det var jättestort och vi betalade glatt 80 kronor var för at få komma in - men inte fick vi se mycket av slottet. Ett litet rum med en ointressant konstutställning och ett annat rum med några dockor utklädda till nunnor var det som ingick i de 80 kronorna. En stor besvikelse. 

Kyrkan var däremot fin - fast där behövdes ju inga entrébiljetter.

Vi åt i alla fall varsin räksmörgås till lunch i caféet innan vi åkte vidare. Nu blev det ett besök på Hovdala slott. Lite lustigt var det när vi parkerade där. Ur bilen bredvid som parkerade precis samtidigt klev nämligen en bekanting hemifrån! Hon var på slottsrunda med sin dotter så vi tog en fika ihop med dem. 


Sedan var det dags att styra kosan hemåt till våra barn och katter som mina föräldrar - som ställer upp för oss i vått och torrt - hade haft hand om. De åkte glatt 15 mil enkel väg och flyttade in hos oss över helgen, tack tack tack för det!

När vi var på väg mot vårt "slutmål" Häckeberga slott fick vi se ett torn på håll, som såg ut att hänga ihop med en lada. Var det ett kyrktorn? Nej, snarare tornet på ladugården. Eller? Nej...? När vi såg  "kringelskyltar" som pekade mot kyrkan åkte vi dit. Samhället visade sig heta Dalby och kyrkan var väldigt annorlunda. Vi gick ett varv runt den och stötte på vaktmästaren. 

- Är kyrkan öppen? frågade jag.

- Va? Kyrkan ja. Ja, den är öppen! svarade hon som att det var den sjlävklaraste sak i världen. 

Heja! Så ska det vara!

Väl inne förstod vi ju att detta var något alldeles extra. Det är Nordens äldsta stenkyrka, till sina äldsta delar byggd redan 1060!





En trappa ner fanns en krypta iordningställd till ett fint andaktsrum.


I kryptan finns också en källa som kan ha använts vid dop innan dopfunten kom hit i mitten av 1100-talet.

Det svindlar litegrann när det i kyrkan hänger en "listta" med präster som tjänstgjort här under tiden 1060-1500!

Och ser man på, vår förre biskops namne har varit här också!

Så kom vi till Lund - på Domkyrkans 911-årsdag, visade det sig. Men mer om det senare.

Vi åt lunch och fick lite guidning i Lundagård och på Domkyrkoforum av en "nytillbakaflyttad" vän. Sedan gick jag till Domkyrkan medan maken fick gå till bilen och lägga på mer pengar, det fanns ju mycket att se!

Jag kom in en liten stund före klockan tre utan att ha kollat upp när det astronomiska uret var "igång", men det visade sig att det var just klockan tre. (Eller egentligen två men uret förstår sig inte på sommartid...) Det var en liten guidning precis innan och sedan började riddarna högst upp att slåss och ut till Jesusbarnet kom ett följe och bugade sig alltmedan trumpetarna spelade. Så häftigt att virket daterats till 1400-tal!

Dannebrogen är ju världens äldsta flagga och jag hade hört att den hade fallit ner i händerna på någon under ett korståg. Det visade sig att flaggan står i Lunds domkyrka under sommarmånaderna till minne av biskop Andreas som ligger begravd i kyrkans dopkapell.  Tydligen var det i Andreas famn som flaggan ramlade ner från himlen vid ett korståg i Estland 1219.

I väntan på att maken skulle komma tillbaka så slog jag mig ner i dopkapellet en liten stund och hörde plötsligt hur "Sjung lovsång alla länder" fyllde kyrkan. Genom alla turistströmmar, bedjande människor, barnfamiljer med trötta barn och grupper som guidades som bäst så tågade en procession, sjungandes med röster som fyllde hela kyrkorummet. Allting stannade upp - gruppen gick längst fram i koret och fortsatte sin andakt. Det visade sig att detta var kyrkans förmodade grundläggningsdag och att det firades med en pilgrimsvandring som hade startat vid kyrkan fem timmar tidigare och nu var tillbaka. Fint!

När maken kommit tillbaka och också hunnit med en kort "rundtur" i domen gick vi till Historiska museet där vi fått tips om att det visades medeltida kyrkokonst. Det var en väldigt fin utställning med massor av äldre inventarier.

Kyrkan är inte så stor och mäktig som de domkyrkor jag är van vid, men väldigt ljus och vacker med otroligt fin konst! 

 

Mäktig altaruppsats.

 

Och baksidan...
Med Adams skalle vid korset. Adam sägs ju vara begravd på Golgata. Och dessutom betyder det arameiska ordet "golgotha" just skalle så det finns mycket symbolik i det här motivet. De vackra korfönstren i Sigfridskoret är gjorda av Jan Brazda.

 

Även dopfunten är gjord av Jan Brazda.
Ännu en koppling till vår resa blev det ju när det visade sig att den meriterade Bodakonstnären Erik Höglund gjort den fina ljusbäraren "Livets träd".

 

Igår var det lördag och då anslöt även J och Å till guideskaran. På väg för att möta dem passerade vi Kristvalla kyrka där jag hade läst mig till att Kjell Engman gjort två av fönstren. Kyrkporten stod öppen så jag tvärnitade. Väl inne fick vi träffa prästen och kyrkvaktmästaren som berättade lite om kyrkan som är byggd i luthersk ortodox stil med predikstolen placerad i mitten, på altaret, för att understryka teologin med Ordet i centrum.