Nu ligger jag ju efter med bloggandet men resans mål med Dalarna var ju alltså familjedagarna på Berget! Jag har mängder av bilder på fina barn men har inte bett föräldrarna om lov att lägga ut dem här så de allra flesta får stanna kvar i min dator.



Vi hade det jättebra - det var en sorts "familjeretreat" och det är klart att den som varit på vanlig retreat kanske inte tycker att så mycket påminner om det. Det var trots allt 20 livliga barn mellan fem månader och 11 år! Men ändå var det fantastiskt lugnt och skönt och även barnen gick ner i varv efter ett par dagar.

Så har vi varit på semester en liten sväng. Den här gången gick färden till Dalarna och huvudmålet var familjedagarna på Berget i Rättvik. Men vi gjorde en liten resa av ditvägen också. På vägen genom Skaraborg svängde maken in till en liten by där det låg en kyrka som var öppen. Majsan gjorde snabbt upptäckten att där fanns vykort att köpa så hon inhandlade ett. Sedan fick hon fullständigt dille på kyrkvykort och började samla på sådana - hon köpte senare en bok som hon klistrar in dem i och skriver lite om varje kyrka. Vi hann med fem stycken första dagen.

Här är Forshems kyrka.



Eftermiddagskaffet dracks i Södra Råda!



Första natten övernattade vi på ett jättemysigt bed & breakfast i Filipstad och maken ville absolut se John Ericssons mausoleum.



Nästa dag kom vi till Kopparberg. Där var det mysigt!



Vi tog en fika och höjdpunkten för barnen den dagen var tydligen att få se en livs levande Fredrik Lindström precis när vi skulle resa vidare. Jag trodde inte de visste vem han var men Majsan började tjata om autograf. Hon offrade ett av sina kyrkvykort och han skrev gladeligen en hälsning till barnen. Själv satt jag kvar i bilen...inte för att jag har något emot Lindström, tvärtom, men jag tyckte han kunde få vara lite ifred på semestern. Och dessutom har jag slutat samla på autografer för länge sen.

Så kom vi till Leksand och den fina lilla hembygdsbyn.



Det fanns förstås en kyrka där också och där hade de ett av de där "barnens altarskåp" som börjat dyka upp i en del kyrkor. Ungarna hade inte sett det förut och gick igång fullständigt. Majsan döpte bebisen och Lilleman var biskop och fadder.



Så åkte vi utmed Siljan och stannade till i Mora där Vasaloppets mål plötsligt låg framför oss. Barnen rusade i mål...



Och Gustav Vasa tittade på...



Vi hann också med ett besök i Nusnäs där vi tittade på dalahästtillverkningen. Man fick också måla lite själv.



Och rida på dalahäst förstås!



Sedan åkte vi och hälsade på grannarna. De har nämligen stuga i Vikarbyn och det passade bra att titta in hos dem precis innan vi "checkade in" på Berget. Där bjöds på eftermiddagsfika och bebisgos.

Så tog vi oss vidare upp till Ligurien och Cinque Terre, de kända fem små byarna på Unescos världsarvslista. Vi hade sett fantastiska bilder och hade världens förväntningar. Tyvärr infriades de inte riktigt. Det var väldigt dyrt, ganska dålig kvalitet på maten, noll servicenivå och tokmycket folk överallt. Typisk turistfälla med andra ord.

Visst var vandringarna trevliga - även om de flesta lederna var stängda på grund av lerrasen eller på hotande stormar. Visst var det charmigt och pittoreskt men inte tillnärmelsevis lika fint som de fantastiska lantmiljöer vi upplevt i Toscana och Umbrien.

Här följer dock några bilder.

Vi bodde i Riomaggiore och första kvällen tog vi tåget till Corniglia som ser ut så här:



Det visade sig att för att komma upp till själva byn fick man gå. Långt. Och högt. Men till slut var vi uppe!



Därifrån såg vi ut över Manarola, grannbyn som vi besökte en annan dag.



Bäst gillade vi byn längst norrut, den som heter Monterosso. Där spenderade vi en hel dag, njöt av sol och vackra miljöer, träffade ett trevligt par från Norge som vi tillbringade en stor del av dagen med.



Fjärde byn heter Vernazza. Där var vi bara inne en sväng i samband med en båtutflykt och konstaterade att glassen var dyr och inte lika god som i övriga Italien!



Och så bodde vi i Riomaggiore. Det var en pytteliten by som inte hade mycket att erbjuda, tyckte vi.



Lite vandring blev det. Det här är den kända Via dell Amore, Kärleksstigen, som var överbefolkad i fint väder. Vi valde dock en dag när det var mulet och regnet hängde i luften och då var det bara vi och två par till där!

Den 1 juni firade vi tioårig bröllopsdag och då ville vi hitta på något lite speciellt. Innan avresan hemifrån bokade vi därför in en "Sunset tour" med egen guide. Företaget heter Tuscan Escapes och vi hittade dem på nätet och bokade genom att maila dem. Det är max åtta personer i varje grupp, oftast färre. Vi samlades vid San Domenico-kyrkan och det visade sig bli vi två, ett par från Australien och guiden Azzurra som också körde minibussen.

Först bar det iväg till familjen Losi som driver vingården Querciavalle.


Vi fick gå ner i källarvalven och fick förklarat för oss hur det går till att göra Chianti Classico-viner.


Vackra vingården med vinrankor och olivträd.


Guide för dagen var Azzurra.


Valeria visade oss runt. Hon och hennes bror är femte generationens vinmakare i familjen Losi.


Det fanns förstås citronträd också.


Dags för vinprovning!

Efter besöket på vingården åkte vi vidare till den lilla staden Castellina in Chianti och gick en kort stadspromenad, guidade av Azzurra.



Nästa besök blev världsarvsstaden San Gimignano som verkligen var jättefin. Hit kommer vi nog tillbaka!
San Gimignano är bland annat känt för att ha en gelateria som gör världens bästa glass, man har vunnit VM i glasstillverkning två gånger!



Strax utanför San Gimignano ligger Fattoria Poggio Alloro, en bondgård där vi avnjöt en härlig italiensk fyrarättersmiddag med fantastisk utsikt.

Fjärde dagen bjöd på strålande väder. Under den förfärliga kanalturen hade vi passerat London Zoo och då fick Lilleman för sig att vi absolut måste dit! Så fick det bli. Det blev en härlig dag i solskenet.



Och en väldigt ovanlig och underlig sköldpadda fanns också där:



När vi tröttnat på djurparken och blev hungriga tog vi bussen därifrån, käkade lunch och tog en sista utflykt till Trafalgar Square. Barnen hävdade nämligen att om man klappar lejonen vid Nelson-monumentet där så kommer man helt säkert till London igen. Så det var de ju tvungna att göra!



Med det sa vi Bye Bye London - see you again!

Och så tog vi flyget hem igen!