...för nu har vi firat av honom med fest!

Och jag har inte en enda bild. Glömde kameran - och digestivekexen och salladsbesticken (och ringde maken tre ggr från festlokalen innan han åkte hemifrån, först om oliverna, sedan om mitt läppstift och sedan om något mer som jag har glömt)

Det var lite körigt att få ihop matlagning, dukning, gäster och allting men vi fick ihop det. Gästerna fick gå tipspromenad och svara på frågor om varandra, vilket gjorde att de minglade på alldeles utmärkt eftersom de tvingades prata med varandra för att få svar på frågorna. När alla kommit och frågorna var avklarade hade mamma (som var servitris) dukat upp buffén som bestod av lime- och honungsmarinerade kycklingspett, fläskfile i italiensk marinad, pastasallad med pecorinoost, potatisfrittata, grekiska minipajer, tortillastubbar med rökt lax och citrusfärskost, gorgonzolacreme på rågbröd, melonsallad med fetaost och svarta oliver, italiensk bönsallad, sweet chili-creme, tzatziki, gröna oliver, bröd och ett par ostar.

Sen var det "speed dating" som en av gästerna uttryckte det, det vill säga herrarna fick flytta ett steg åt höger efter en kvart och så fortsatte vi så varje kvart ungefär. Det blev uppskattat! Efter kaffe med kladdkaka och lite 80-talsmusik som en annan av gästerna fixat (tack för det!) öppnade maken alla fina presenter. Och så fortsatte festen till långt in på småtimmarna. Vi kom hem kvart i fyra! Och kvart i nio travade maken ner till festlokalen igen för att städa. En halvtimme senare fick han sällskap av min mamma, så de fixade hela städningen själva, innan jag ens hade fått liv i de gäster som bodde över hos oss!

Som ni ser har jag bytt utseende på bloggen. Jag tröttnade helt enkelt på det rosa och så ville jag ha vit bakgrund på inläggen så att frilagda bilder som lagts på vit bakgrund blir snyggare. Hoppas ni inte blir alldeles förvirrade nu, upplägget är det ingen skillnad på.

Det är inte bara konditorer som kan göra proffsiga bakverk och tårtor. Kolla vad jag hittade hos Shoppingbutiken. En massa häftiga bakformar, tårtdekorationer av socker och tårtoblater som man lägger över hela tårtan.

  


   

 
 

Vi åkte till Turkiet - och dottern kom hem en blindtarm fattigare. Eller ja, det maskformiga bihanget åtminstone. Som synes på bilden ihopsydd med sutur - den lilla rackaren hade brustit så kirurgen fick sy ihop den i magen.

Nu är vi äntligen hemma igen - efter en veckas karens innan vi fick flygtillstånd - "fit for flight" som de kallade det. Men vi tar det väl från början.

Förra lördagen, 27 september, åkte vi med mina föräldrar och min bror och hans familj till Turket. Allt var frid och fröjd, barnen badade och hade jätteroligt och dottern bättrade på simningen och simmar nu 25 meter på djupt vatten utan problem.



Bad i Medelhavet och en och annan härlig promenad på stranden blev det också.


Så blev det onsdagkväll och dottern ville inte ha middag. Klagade på att hon mådde illa så vi gick upp på rummet istället. En stund senare kräktes hon. Det blev ytterligare kräkningar under natten och dagen därpå. Framåt kvällen hade hon ont i magen (som man ju får när magen är helt tömd) och maken tyckte hon hade feber. Vi som aldrig åker någonstans utan febertermometer var för en gångs skull på resande fot utan den. Så vi travade ner med tösen till hotellets läkare. Han konstaterade 38,5 i feber och 135 i puls och sa att en barnläkare borde titta på henne och att hon behövde dropp. Tio minuter senare blev vi hämtade och körda till Akdeniz Hastanesi, ett fint privatsjukhus i Manavgat. Berta fick dropp och barnläkaren verkade utgå från nån typ av matförgiftning.

Dagen därpå (fredag) visade inte proverna på matförgiftning. men samtidigt fick tösen svåra diarréer. Det gjordes ultraljud och man konstaterade infektion på lymfkörtlar och tarm (tror vi i alla fall, de var inte så haja på engelska). SOS International i Köpenhamn vaskade fram en turkisk läkare i Danmark som pratade flera gånger med "vår" barnläkare och även han talade om detta. Inget tydde på blindtarmen, sa han. Jag petade och tryckte henne på högersidan för att kolla för säkerhets skull redan på fredagen men hon var inte öm där alls, utan hade ont längre upp och mitt i magen. Och man vill ju inte låta folk karva i ens sexåring i onödan, särskilt inte i främmande land. Intravenös antibiotika sattes in och därmed hoppades vi på en vändning.

På lördag morgon hade hon ännu ondare och barnläkaren sa att hon inte verkade svara på behandlingen samt att det inte stod rätt till att hon hade så svåra smärtor trots dubbel dos smärtstillande, så hon ordinerade nytt ultraljud och en träff med kirurgen. Nu visade ultraljud en till synes normal blindtarm, förvisso, men ökad mängd vätska på högersidan. När kirurgen undersökte henne var hon plötsligt mycket öm på högra sidan, så medan resten av släkten packade för kvällens hemresa gjordes tösabiten iordning för operation!

Dottern och jag hade bott på sjukhuset sedan torsdag. Maken bad SOS fixa hotell närmare sjukhuset till honom och efter viss vånda bestämde vi oss för att skicka hem lilleman med mormor och morfar på kvällen. Det fanns inte en leksak på hela sjukhuset och han hade klättrat på väggarna efter ett par timmar där. Och vi visste inte hur länge vi skulle stanna!

Vi väntade på narkosläkaren och maken försökte få Hane Family där vi bodde att fatta att hans snart sexåriga dotter skulle opereras och att han därför skulle checka ut lite senare på eftermiddagen. Men icke! "Är du inte här före tolv kostar det extra" meddelade de surt. Bara för maken att åka dit och checka ut. När han hade åkt kom narkosläkaren och sen gick det fort. Vi skulle ner och söva henne, jag gick bredvid med kramdjuret och trodde enfaldigt att jag skulle få stanna tills hon sövts. Men rätt som det var bytte personalen skor och tog på sig mössor och tog Berta och kramdjuret med sig, samtidigt som de viftade till mig att jag inte fick följa med längre. Berta storgrät i det rum hon hade hamnat och jag ropade med sprucken stämma "Sov gott, gumman, vi ses sen". Varpå jag slog mig ner storbölandes i väntrummet. Usch, vad hemskt! Efteråt berättade gumman att de gjort massa grejer innan de sövde henne och att hon hade varit jätteledsen och inte fattat vad de sa - de pratade ju bara turkiska!

Så småningom kom maken tillbaka - och berättade att när han checkade ut ville de klippa av all inclusive-bandet på alla gäster så de krävde att hans fru och dotter skulle komma dit och klippa dem! Han förklarade att dottern som bäst opererades och då sa människan "Då får de komma hit sen och klippa av dem". Då fräste maken "Vi kommer ALDRIG mer tillbaka hit, det kan du vara säker på".

När det gått nästan 1,5 timme kom kirurgen äntligen ut och förklarade att både snittet och operationen blivit längre än han tänkt - appendix hade brustit, han hade sytt ihop den i magen och sedan kollat runt så att inget läckt ut i buken. Men allt hade gått jättebra och hon skulle snart vakna. Ville vi se appendix innan den skickades till Antalya för rutinanalys? Såklart vi ville! Det sista dottern frågade innan operationen var om hon skulle få se sin blindtarm så jag var ju tvungen att få ta en bild (som ni alltså ser här ovanför, publicerad med tillstånd av sjukhuset)

Så vaknade Majsan och hade ont förstås men var vid gott mod.


Redan dagen därpå klev hon upp och gick omkring - hade till och med droppspringarrally med en skåning på samma avdelning som opererat gallan. Vi var utanför sjukhuset och jag gillar den här bilden. Det är något absurt med droppställningen tillsammans med palmerna, eller hur!


Operationen ägde alltså rum på lördagen och redan på måndagen fick vi lämna sjukhuset. SOS hade fixat femstjärnigt all inclusivehotell så egentligen hade vi väl inget att klaga på. Men vi ville bara hem! Tyvärr skulle det dröja till fredag innan något flygbolag lät oss flyga med dem, trots att kirurgens intyg sa att torsdag gick bra. Dottern var jätteuttråkad och fick ju inte bada, förstås. Vi försökte fördriva tiden så gott det gick. Redan på tisdag dansade hon magdans på minidiscot - med stygn på magen och två nervösa föräldrar som ropade åt henne att ta det lugnt:



Det blev en promenad på stranden och besök på en restaurang som hade en egen hussköldpadda.



Vi tog också en båttur där vi fick se jättestora sköldpaddor på dryga metern. Tyvärr gick de så fort när de väl visade sig att jag inte hann få upp kameran.

Och idag fick vi äntligen åka hem. Efter tre flighter, först till Istanbul, sedan till Arlanda och sist till Landvetter, kom vi hem till Sverige och vår efterlängtade Lilleman. Berta tog sig en lur på den internationella flighten.


Sist i denna långa berättelse vill jag bara säga att privatsjukvården i Turkiet överträffar alla våra förväntningar - bortsett från att sköterskorna inte kunde engelska och vi hade väldigt svårt att kommunicera var vården superbra. Väldigt kompetent personal och jättefint sjukhus. Och SOS International ska också ha en stor eloge - som redan fixat allting åt oss innan vi ens tänkt på det. Vi är sååå tacksamma!

Morgonen blev ett litet äventyr. När jag sa hejdå till Lilleman på dagis strök jag honom över ryggen så tröjan åkte upp lite - och fick se att han hade jättekonstiga stora röda blemmor längst ner på ryggen! "SVINKOPPOR" utropade två av fröknarna. Det var bara att klä på en ledsen Lilleman som skulle på onsdagspicknick i skogen. Jag fick utlova picknick framför barnfilm på vardagsrumsgolvet för att få med honom hem. "Men jag är ju inte sjuuuuuk" grät han.

Hursomhelst så konstaterade de på vårdcentralen, där vi stannade på vägen hem, att det inte alls var något smittsamt utan vanliga hederliga loppbett - eller ja, vanliga och vanliga. Men åtminstone bett. Och är man i skogen dagarna i ända så händer ju sånt. Älgloppor, trodde maken via telefon - de går rätt hårt åt älgar och betten blir väl således rätt rejäla även på små pojkryggar.

Så vi åkte tillbaka till dagis - det finns ju liksom ingen ruta för "loppbett" i försäkringskassans VAB-formulär. Nu med ledsen lilleman som vrålade "Men jag vill ju picknicka framför tv:n. Du saaaaaa ju det".  Det är inte lätt att vara liten.

När pappa kom hem förklarade Lilleman stolt att "Jag har fått älgbett". Ja, älgarna är rätt närgångna så här års...

60 tulpanlökar (svarta, blåa, vita och rosa) har hittat ett nytt hem i vår nya rabatt! Samt fem vita kallor! Ska bli kul att se hur det blir till våren. Hade jag haft större väska hade jag köpt mer.

Barnen och jag planterade för glatta livet i eftermiddags, samtidigt som vi bakade rågkakor, typ. Hej, vad det gick! Så det hann inte fotograferas något. Men nu är Hollandsinköpet i alla fall i jorden.

Som vitsige maken så lustigt uttryckte det hela: "Jag har varit i Amsterdam och köpt nya lökar till min fru". HAHA....skojig humor han har....

Så var vi då hemma i vardagen igen - en vecka åtminstone innan det åter bär iväg utomlands.

Vi fick en fantastisk helg i Amsterdam, maken och jag på tumanhand. Makens 40-årsdag firades med att vi gick upp klockan fyra (!) - jag sjöng inte, det borde jag kanske ha gjort... Det bar iväg till Landvetter och vid halv tiotiden landade vi på Schiphol. Sedan väntade kulturella begivenheter i en takt som sällan skådats. Fast det var inte alls stressigt, faktiskt. Vi köpte I Am Sterdam-kort så vi kunde gå in genom ena museet och ut genom nästa, i princip. En fika på flygplatsen innan vi tog tåget in till stan, checkade in på Hilton (blev uppgraderade igen, prisat vare Diamondkortet, eller prissatt vare Diamondkortet kanske man ska säga, och fick en svit på Executive floor med tillgång till loungen) och gav oss ut i kulturlivet.

Efter Riksmuseet, lunch på en uteservering i solen, van Goghmuseet och en liten promenad tog vi en kanaltur i sakta mak, i sällskap av ett glas vin respektive en öl. Och på kvällen firade vi 40-årsmiddag på argentiskt steakhouse. Kanonkväll! Med väldigt många goda skratt då det uppdagades att maken råkat få med sig två svarta högerskor till kostymen. Så nu har han gjort Amsterdam på två högerskor. Men inte gnällde han för det! Vi höll på att flabba ihjäl oss när högerskorna skulle gå ut och gå...

Lördagen ägnades åt blomstermarknaden, Bibelmuseet, husbåtsmuseet (nu vill maken köpa husbåt i Amsterdam, han blev fullständigt förälskad i staden) och sedan ytterligare en kanaltur med en annan båt. Sedan shoppade vi loss på blomstermarknaden innan vi avslutade kvällen med indonesisk rijsttafel (eller hur det stavas). Det var väldigt gott - och väldigt starkt! Vi blev genomsvettiga, svullna om läpparna och täppta i näsan!! Men det var kul det också.

På söndagen hann vi med Tulpanmuseet innan vi strövade runt i stan, stannade på en uteservering och så småningom drog oss ut till flygplatsen.

Enda smolket i glädjebägaren var att vi missade Anne Franks hus. Jag har i och för sig varit där förut men hade denna gång förberett mig genom att låna boken (som jag inte läst sen mellanstadiet eller nåt) och maken var nyfiken, som ju var i stan för första gången. Vi hade tänkt gå dit på söndagen och på lördagkvällen fick vi veta att man bör reservera biljetter på nätet för att slippa stå i kö i många timmar. Så vi gick in på hotellets dator - och hela söndagen var fullbokad! Det var ju bara att glömma! Vi gick förbi huset på söndagen men kön ringlade sig runt hela huset så det får vi helt enkelt ta nästa gång. Gott råd således: ska ni dit, boka biljetter i förväg, i god tid!

Jag är rätt nöjd med mig själv. Har just författat två sidor om skillnader, för- respektive nackdelar med att se religion i ett religionsfenomenologiskt respektive ett kulturvetenskapligt paradigm. Känns som det var länge sedan man ägnade sig åt akademiska studier, men jag fick ihop min lilla essä ändå. Nu återstår dock att se vad läraren tycker om densamma...

Jag skriver på en inlämningsuppgift i teologi idag men det kan man ju inte ägna en heldag åt. Så jag lovade baka två sorters kakor till kvällens ungdomscafé. Men hur går det när det ska gå fort? Inte bra! Bakade Dumlemuffins med vaniljströssel och medan de var i ugnen slängde jag ihop chokladkakor med Nonstop. Och sen GLÖMDE JAG ändra ugnstemp från 200 till 150. Resultat: brända fula kakor med svart kant. Negativt: jag blev arg. Positivt: Jag hade tillräckligt med nonstop för att göra en sats till. Och barnen lär bli glada - de får en hel burk misslyckade kakor. Så nu har jag tagit ut plåt nr 3 och 4 ur ugnen.

Ska iväg och käka lunch med en fullmäktigepolitiker som jag hoppas ska lyssna på mig och skriva en motion till fullmäktige (vilket jag vet att hon gärna gör i denna fråga, särskilt om jag författar motionen själv, haha!!). Jag kanske skulle komplettera det med ett eget medborgarförslag också - den möjligheten finns ju med!

Sen blir det simhall! Dottern älskar att hoppa från 1-meterssvikten. Får se om det blir tremetaren idag. Fast det undrar jag om hon vågar. Jag skulle då aldrig göra det. Men hon har inte ärvt min höjdskräck i och för sig...

Sådär, nu fick jag äntligen ordning på uppkopplingen mot Göteborgs universitet. Och ojojoj, vad inlägg det hade postats där. Jag har fullt upp att läsa allt! Minst två diskussionsinlägg utifrån fyra artiklar, samt en inlämningsuppgift om en av böckerna i litteraturlistan ska vi ha åstadkommit senast nästa fredag. Gulp! Men det var väldigt kul att läsa alla presentationsinlägg. Det är en brokig skara människor inne på forumet, både bakgrundsmässigt, yrkesmässigt och åldersmässigt. Ska bli jättespännande att följa diskussionerna därinne.

Det var ju skönt. Var på hälsokontroll hos syster S idag. Superbra genomgång av hela mig. Blodtryck, kolesterol, hb, syn, hörsel, lungkapacitet, blodsocker... Ledsyn, såklart, men det var ju ingen nyhet! Men skönt att allt annat funkade. (Nu är det klart att bmi:et lämnade en del övrigt att önska men det var jag som ojade mig över det, syster S menade att med övriga värden var det inte mycket att bekymra sig över). Och hb-värdet var 148! Det är nog personligt rekord. Han kommenderade mig att bli blodgivare. Kanske är dags att återuppta den gamla traditionen...

Inte blir det mycket bloggat. Nu blir det mest läst. Plöjer teologiböcker, ska beställa grafisk produktion-böcker. Och så var jag och lånade Anne Franks dagbok igår. Vi ska till Amsterdam nästa helg, maken och jag, och då tänkte vi göra ett besök i hennes hus. Jag har varit där förut men det var så länge sen jag läste boken att besöket inte gav så mycket (läste den typ på mellanstadiet). Så nu bestämde jag mig för att läsa den innan vi åker dit.

Vidare röjer jag garderober. Det är ofattbart hur fort barn växer...

Idag har jag klarat av:

- Ett jobb
- Ett annat jobb
- Ett besök i simhallen
- Köpa present till morgondagens barnkalas
- Hämta ut min kurslitteratur
- Ett ryck i tvättstugan

Innan fredagskvällen är till ända ska jag ha hunnit med:

- Ett ryck till i tvättstugan
- Fredagsmys med familjen och tacotårta och efterrätt och Doobidoo
- Slå in födelsedagspresent till morgondagens sexåring
- Fixa färdigt och slå in present till svärmor som fyllde år 28 juli (ligger LITE efter)
- Kolla igenom morgondagens guidetur (vet inte riktigt vart jag ska)
- Röja i hemmet
- Tvinga barnen att plocka upp sina leksaker som ligger överallt - före Bolibompa...typ NU!

Det fattas helger. Det kan bara inte stämma. Man borde väl ha ett antal lediga obokade helger på en hel höst?

C ringde idag. Vi har försökt få till en gemensam middag i ett par år nu. Det skulle grillas. Blev aldrig av. Det skulle ätas söndagmiddag under vintern. Blev aldrig av. Det blev sommar igen och skulle grillas. Förra sommaren regnade bort så det blev aldrig av. Sen gick ett helt år till. Nu insåg slutligen C att ska det bli något bestämt så bör det bokas och skrivas in i kalendern. Vi lyckades hitta en enda möjlig dag på hela hösten. Det blev sista söndagen i oktober. Då blir det söndagmiddag och umgänge hela eftermiddagen.

Nu har vi något inbokat varenda helg fram till tredje advent. Antingen är det fel på kalendern. Eller så är det helt enkelt fel på oss.

Nu har jag gjort personlighetstest. Jisses så tråkig jag måste vara. Va?? Här är resultatet:

Din personlighetstyp:

Praktiskt lagda, traditionella och välorganiserade. Fysiskt aktiva. Ointresserade av teoretiska frågor om de inte ser en praktisk tillämpning. Besitter en klar bild av hur saker och ting ska vara. Lojala. Arbetar hårt. Ofta ledare, med mycket god organisationsförmåga. "Goda medborgare" som värdesätter trygghet och lugn.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Militärer, affärsföreståndare, chefer, poliser, domare, ekonomichefer, lärare, säljare, regeringstjänstemän, försäkringsagenter, vårdchefer, handels- och tekniklärare.

Jag trodde det skulle stå att jag skulle passa som hjärnkirurg, pilot, formgivare eller varför inte popstjärna? Men nähä.

Vill du också göra testet? Kolla här.

Han är numera Busspendlare. Sedan tre dagar tillbaka. Har köpt månadskort och är fast besluten om att åka buss till och från jobbet. Han kliver på 200 meter hemifrån och kliver av ungefär lika långt från kontoret. Verkar funka riktigt bra. Det sparar rätt mycket pengar. Och jag är lycklig över att faktiskt VETA när han kommer hem. Som det är tänkt ska han komma hem strax före 17 måndag, tisdag och onsdag. På torsdagar kommer han hem vid 18 och på fredagar vid 13-tiden. Låter ju helt fantastiskt. Jag vågar inte riktigt tro på det än.

...och det märks. Värsta krisen alltså. Hon som inte hade nån treårstrotsperiod. Nu får vi igen - med besked. Jag tror hon kör treårs-, sexårs-, nioårs- och pubertetskrisen samtidigt här på något vis.

Som det inte var nog jobbigt för henne så började dessutom skolan. Första veckan gick bra. Andra veckan var rena katastrofen. Hon vrålade och skrek och grät varenda morgon förra veckan. Och jag med, i bilen på väg till jobbet. Nu är vi på tredje veckan och nu går det plötsligt bra igen, tack och lov. Nu trivs hon så bra att hon inte vill följa med hem när jag hämtar henne.

Ena stunden är hon jättearg och ligger på golvet och skriker, nästa stund tjurar hon som en fjortis, sekunden efter är hon helt deprimerad och ligger i sängen och stirrar i taket med en filt uppdragen till näsan och lite senare klamrar hon sig fast vid mig som en liten igel, så jag inte kan ta mig nånstans.

Jag var på väg att koppla in nån barnpsykolog tills jag dammade av Anna Wahlgrens gamla barnabok som jag läste så flitigt när barnen var bebisar. Där stod om sexåringen:

"Sexåringen skjuter ofta i höjden och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynkas till. (---) Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över."

Ja, men det var då för väl. Hon kanske inte behöver gå i terapi då. Men jag lär väl snart behöva det.

I söndags var vi på avslutningen på sommarcaféet. En clown var där och målade barn. Våra telningar passade förstås på. Lilleman kliade sig försiktigt med lillfingernageln när det var nödvändigt och sa sedan ideligen: "Är jag fin fortfarande, är färgen kvar?"

Det tog 35 år, men idag har jag baske mig lyckats få ihop mitt första Lego-fordon. Fyra timmar höll jag på. Nä, det gjorde jag inte riktigt... Sonen blev superimpad av händiga morsan. Här är resultatet: