...och det märks. Värsta krisen alltså. Hon som inte hade nån treårstrotsperiod. Nu får vi igen - med besked. Jag tror hon kör treårs-, sexårs-, nioårs- och pubertetskrisen samtidigt här på något vis.

Som det inte var nog jobbigt för henne så började dessutom skolan. Första veckan gick bra. Andra veckan var rena katastrofen. Hon vrålade och skrek och grät varenda morgon förra veckan. Och jag med, i bilen på väg till jobbet. Nu är vi på tredje veckan och nu går det plötsligt bra igen, tack och lov. Nu trivs hon så bra att hon inte vill följa med hem när jag hämtar henne.

Ena stunden är hon jättearg och ligger på golvet och skriker, nästa stund tjurar hon som en fjortis, sekunden efter är hon helt deprimerad och ligger i sängen och stirrar i taket med en filt uppdragen till näsan och lite senare klamrar hon sig fast vid mig som en liten igel, så jag inte kan ta mig nånstans.

Jag var på väg att koppla in nån barnpsykolog tills jag dammade av Anna Wahlgrens gamla barnabok som jag läste så flitigt när barnen var bebisar. Där stod om sexåringen:

"Sexåringen skjuter ofta i höjden och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynkas till. (---) Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över."

Ja, men det var då för väl. Hon kanske inte behöver gå i terapi då. Men jag lär väl snart behöva det.