Då är vi barnlösa några dagar, maken och jag. Maken kom hem från Dalsland utan barn - de stannar hos farmor och farfar till på torsdag.

Själv passade jag på att jobba dubbelt idag - ja nästan i alla fall. Upp halv sex, var supertidigt på jobbet (nytt rekord), jobbade förmiddagen där (jobbar ju halvtid!) och sedan iväg på nästa skift - medeltidsborgen väntade. Så körde vi vanligt öppethållande där och sen räknade jag kassan och åkte hem till en hemkommen make, som fixat kycklingfilé, risotto och ett glas kallt vitt!

Idag var det dramatiserade familjevandringar i medeltidsslottet. Vi var sju guider som medverkade på olika ställen. Det blev fulla hus sju gånger om! Så sju gånger på raken körde vi vår entimmeslånga "föreställning". Ja, nu tog det ju inte sju timmar, utan vi befann oss på olika ställen i huset och så körde vi en grupp i halvtimmen. Sångkompis Å kom dit, vi var pigor, städade kapellet och härjade med folk, sjöng lite här och där och tappade bort en get, sprang ut och kulade över sjön, in igen och friade till gifta och ogifta karlar. Det var jättekul! Men vi var rätt möra efter sista vandringen.
Efter stängningsdags var det gudstjänst i kapellet - jag stannade på den och träffade några kollegor. Och kvällen avslutades med fika med en av kollegorna på en uteservering medan solen sänkte sig över sjön.

Gräsänka är jag - make och barn vinkades av i morse när de for till Dalsland. Sååå tyst och tomt i huset. Jättekonstigt.

Det tar sig på framsidan. Maken satte igång med matjorden när grävskopan varit här och sedan tyckte vi det var lika bra att åka ner och handla lite växter. Hade tänkt vänta med rosorna, men tja, andan föll liksom på. Och jag fick vackra vita rosor - min favoritblomma!

Så blev det lite av varje i vitt och rosa. Det ska kompletteras med mer - har en del perenner själv att dela och har blivit lovad ytterligare några i bekantskapskretsen. Och som vanligt satte jag dem för tätt och kommer att behöva flytta dem nästa år - men det ser ju så himla trist ut första året när det är mil mellan växterna annars...

Lilleman vaknade i morse och utbrast: "Är jag fyra år nu mamma? På riktigt?"

Sedan vankades paketuppvaktning och på eftermiddagen hölls kalas med ännu fler paket. På bordet dukade vi upp en lax- och skaldjursbuffé och till efterrätt hade lilleman önskat sig kladdkaka med hallon och grädde. Smaskigt!

Gissa vem som var väldigt stolt igår! Lilleman fick köra morfars scooter. Morbror och lilla E körde runt hela området och lillen gasade och styrde som om han aldrig gjort annat.

Vi har grävt upp rosenrabatten. Den var så ful och dessutom var det fel färg på rosorna. De växte helt ojämnt och näää....vi ville inte ha dem kvar. Så nu blir det stenar och perennrabatt istället. Så den som har för stora perenner och vill dela med sig framöver får gärna lämna ett bidrag! Själva har vi också ett par att dela i andra rabatter. Och så får det väl bli en och annan sväng till plantskolan.

Så bar det iväg i torsdags morse. Vi åkte X2000 (enligt sonen var det väldigt viktigt att vi skulle åka X2000, det berättade han för alla på stationen i Skövde). Eftersom busstrejk rådde i Stockholm blev det båt till Djurgården där vi bodde på favvofamiljehotellet Hasselbacken.



Efter besök på Aquaria och Gröna Lund första dagen var vi uppe med tuppen i fredags för att hänga på låset till Junibacken. Och det var rätt satsat den här gången också, nästan inget folk alls mer än vi.




Sedan hann vi med både Nordiska museet och Vasamuseet. Nordiska museets höjdpunkt var Lekstugan där ungarna lekte i 1800-talsmiljö i en och en halv timme. Helt underbart ställe! Där fanns ett gammalt kök, brunn, en liten färja över en låtsasflod, en gammal handelsbod och barnen lekte, fullständigt fascinerade. De var knappt kontaktbara.



Dagen därpå fick kameran vila på hotellrummet eftersom vi skulle vara inomhus på museer hela dagen och det kändes inte så fotomässigt. Först på programmet stod Leksaksmuseet som flyttat ihop med Spårvägsmuseet. Det visade sig att det var Spårvägsmuseet som var den verkliga höjdaren. Ungarna fick åka minitunnelbana med en skojig chaufför, prova att själva köra buss och tunnelbana, vara spärrvakt och provsitta gamla tågvagnar och hästdroskor. Leksaksmuseet däremot var väl inte mycket att hurra för. Därefter väntade Naturhistoriska. Ungarna fascinerades i synnerhet av dinosaurieskeletten, alla dinobilder på dataskärmarna och av utställningen om människokroppen.

Och lill-Fia kom bort!! Ja, det är sant. Ungarna stod vid varsin sån där "prova-på-grej", maken gick ut i trapphuset för att ringa hotellet och boka bord för kvällen och jag sa "Nu går vi till pappa". Båda ungarna lämnade sina aktiviteter och följde med. Och när vi kom ut till maken hade jag bara ett barn med mig. Dottern var spårlöst borta. Vi hittade henne inte nånstans. Paniken steg och vi delade upp oss och gick åt varsitt håll. På väg mot entren mötte jag en kvinna som sa "Är du Anna?" Det var väl inte så svårt att se att jag letade efter en unge, där jag kom dragande med lilleman i handen och ett rätt uppjagat yttre. Så ledde hon iväg mig till ett hörn och där stod lillan och grät hos en fyrabarnsfamilj. Vilken otrolig lättnad! Jag kramade henne hur länge som helst. Berta hade engagerat två familjer! Efter det behövde vi INTE säga till henne att hålla ordentligt i mammas eller pappas hand. Hon släppte oss inte på resten av resan. Lilleman däremot lärde sig inte ett dugg av händelsen utan fortsatte springa som ett jehu. Dottern berättade att fyrabarnsmamman direkt hade frågat om hon visste vad mamma hette och om jag hade mobiltelefon med mig. Så efter den händelsen skrev vi mitt mobilnummer med jättesiffror över hela barnens armar! Fattar inte att vi inte gjorde det direkt, det brukar vi alltid göra.
Sista dagen var söndag och vi skulle till Klara kyrka hade vi tänkt. Men på grund av busstrejken blev det inget mässbesök. Varken båtar eller spårvagn gick tillräckligt tidigt så istället kramade vi det sista ur Stockholmskorten och gick till Slottet. Barnen gillade Skattkammaren skarpt, med alla prins- och prinsesskronor, silverdopfunten och alla svärd och spiror. Sedan gick vi till Livrustkammaren - Viruskammaren som Lilleman sa. Det var också spännande men alla bäst var avslutningen där det fanns en hel vägg med prinsessklänningar och en hel kista med kungakläder och en droska som man fick provsitta och självklart två troner!



På eftermiddagen tog vi tåget hem igen. Då hade sonen hunnit berätta för samtliga resenärer på Stockholms central att han skulle fylla fyra år om tre dagar.

Det bidde inget Visingsö idag. Vädret var för opålitligt och kallt och mamma C:s ben i för dåligt skick för att gå några längre sträckor. Så vi åkte till Tunnbrödstugan i Gölingstorp istället! Ingen av oss hittade dit men det låg utmed vägen så det var inga problem. Väl där sken solen, det fanns killingar och hästar och till och med renar att titta på, en ljuvlig liten sjö med bryggor och jättemysiga små stugor. Vi fikade och barnen sprang runt och lekte i två timmar. Ett perfekt utflyktsmål! Och kameran fick så klart följa med, så här är några av bilderna:

Har jobbat några dagar i medeltidsborgen. Idag, precis före sista guidningen för dagen, fick jag fint besök, nämligen Familjen. Barnen travade vant in och plockade åt sig varsin skrud, riddardräkt, svärd och sköld till sonen och prinsessklänning och krona till dottern. Dottern hade bestämt vilken klänning hon skulle ha redan i bilen. Tur att den var ledig!

Sedan kom det ytterligare en barnfamilj med tre telningar så det blev rena familjeföreställningen på sista guidningen. Är det barn med så blir det ju liksom lite färre årtal och lite mer prat om riddare, prinsessor, fängelsehålor och annat som kan tänkas intressera de små.

Efter Sjöparken åkte vi till Hofsnäs och fikade. De har så gott fika där. Och ungarna valde och njöt förstås.

Efter en het förmiddag på stranden med farmor och farfar gick solen i moln en stund och vi tog en utflykt till Sjöparken. Jag hade kameran med mig och kunde förstås inte låta bli att fota ungarna som lekte vid vattnet. Inte kunde jag bestämma mig för vilken bild jag skulle ha här på bloggen heller så här följer ett helt galleri.

Idag var vi på Vallarna som har världens bästa lekplats. Vi tog med oss lunchbaguetter och nybakade muffins och fikade där. Sedan gick på promenad in i skogen och tittade till grisarna och hönsen och testade den kluriga och svåra balansbanan.







Balanshinderbanan var rolig - men svår:




På promenad med mormor

Jag fick lust att baka kakor idag. Mamma blev glad - hon kan inte baka kakor. Hon är däremot en hejare på bröd. Det kan å andra sidan inte jag baka. Frallorna blir platta som pannkakor och limporna kan man slå ihjäl folk med. Familjen vägrar äta det som jag bakar. Mamma är tvärtom, så vi kompletterar varann rätt så bra. Idag blev det dajmmuffins och dumlekakor. Smaskigt värre!

Maken jobbar denna veckan och barnen och jag är hos mormor i stugan. Fast igår gav jag mig iväg själv på utflykt - sångkompis Å och jag hade lovat bort oss till att ta hand om en musikgudstjänst i en kyrka i hemtrakten. Det gick riktigt bra och var rätt hyfsat med folk också. Kul! På torsdag kväll är det dags igen - i en annan kyrka.

Idag blir det muffinsbak och sedan en utflykt till en jättestor lekpark i stan. Bilder kommer!

Fast bara tillfälligt. Sista natten valde vi att sova hemma - inte dottern, hon är jättesur för att vi åkte hem - men jag kände att jag behövde sova i min egen säng. Ungar spelar fiol nätterna igenom och vi bor i ett lyhört elevhem i obekväma sängar. Dessutom var sista lektionen slut 15.40 och kvällsaktiviteten börjar 20.30 och det är för sent för min femåring.

Det har varit ett fantastiskt läger. Barnen har haft fem 40-minuterslektioner om dagen. Det låter helt hemskt och jag tyckte det lät förskräckligt när jag läste schemat. Men ungarna har fixat det superbra (bättre än vi föräldrar som är helt slutkörda). Häromdagen hade de teknikpass - de spelade a-durskalor i 40 minuter! Men med en fantastisk lärare tyckte ungarna det var jättekul och ville inte sluta. De spelade olika väder, det var snö och storm och hagel och sommarsol - fast det egentligen var ren och skär a-durskala. Sen fick föräldrarna kallas fram en och en och hålla för öronen och blunda medan de bestämde vilket väder de skulle spela. Mammorna och papporna fick gissa vad det var. Och vi föräldrar som halvsovit gissade förstås fel hela tiden till ungarnas stora förtjusning.

Lärarna är såå duktiga. Dottern spelar i yngsta gruppen med 5-8-åringar, de har en huvudlärare och så går de runt till olika lärare på de övriga passen. Alla lärarna är superbra på att handskas med de små barnen. Deras tålamod tar liksom aldrig slut. Själv skulle jag bli vansinnig efter att fem gånger ha sagt åt 18 ungar att inte spela medan man stämmer fiolerna. Men nä då, de säger ifrån lika vänligt och skojfriskt även 10:e gången. Det  måste vara en speciell sorts människor som blir Suzukipedagoger. Dotterns huvudlärare lärde barnen noter igår genom att berätta en bildsaga om ett hyreshus med vaktmästaren Gustav Klav och hyresgästerna Ekorren, Apan, Duvan och Grodan. Plötsligt kunde alla ungarna rita ut E, A, D och G på notsystemet.

Dagens mest fascinerande upplevelse var en lektion med en fransk lärare. Ingen av ungarna begrep ett endaste ord av vad han sa men de härmade honom hela tiden. Han var hur kul som helst och ungarna följde honom slaviskt. Otroligt!

I morgon åker vi tillbaka för en sista lektion med huvudläraren och sedan följer genrep och avslutningskonsert.

I sommar tänkte vi beta av smultronställen i bygden. Idag bar det iväg till ett ställe som heter Mossebo Stom. Tyvärr var inte den vackra kyrkan öppen för guidning men vi fick en guidetur på själva stommen av en kunnig herre. Barnen fjäskade friskt för tanterna i caféet och fick hur många kakor som helst (efter att de fikat på hederligt sätt, sonen åt våfflor och dottern valde kladdkaka utan grädde).

Det var jättemysigt trots att det ösregnade. Jag passade på att fota både man och barn och alla blommor i den vackra trädgården.

Så här fin var dottern på midsommarafton. Det blev en blomsterkrans ändå - med fläta från sig själv och blommor från rabatten.

Ikväll fick vi besök av två konfirmander. Det ingick i konfaundervisningen att besöka oss. Ja, inte så att alla konfirmander måste komma hem till oss för att få bli konfirmerade, men i sommarkonfaläsningen är faktiskt ett moment att besöka familjer i församlingen. Det är 52 konfirmander i år så 26 familjer fick brev från kyrkoherden häromveckan där det meddelades att vi kommer att bli kontaktade. Vi "fick" två glada tjejer - inte helt okända för övrigt, den enas mamma och jag har sjungit i samma kör sen innan hon föddes. (Och nu är hon konfirmand, hur gammal är jag egentligen?)

Det är kul att se hur konfaundervisningen förändrats. Inte för att jag är SÅÅ gammal att jag blev utsatt för förhör, men mycket har hänt bara sen "min" tid. Vi pratade en del om det. Idag vill konfaledarna gärna att man ställer frågor, diskuterar och argumenterar så mycket som möjligt, helst. När maken gick och läste gick alla i hans årskull på konfaläsning. De flesta var där för att mamma lovat dem en moped. Maken var där för att ställa frågor. Prästen var gammaldags och fixade inte frågorna - och tydligen inte svaren heller. Så maken hoppade av alltihop. (Och kompisarna reagerade för övrigt med frågan "Varför slutar du? Ska du inte ha nån moped?")

Det är roligt att se hur frimodiga konfirmanderna är - och får vara - nuförtiden!