Så bar det iväg i torsdags morse. Vi åkte X2000 (enligt sonen var det väldigt viktigt att vi skulle åka X2000, det berättade han för alla på stationen i Skövde). Eftersom busstrejk rådde i Stockholm blev det båt till Djurgården där vi bodde på favvofamiljehotellet Hasselbacken.



Efter besök på Aquaria och Gröna Lund första dagen var vi uppe med tuppen i fredags för att hänga på låset till Junibacken. Och det var rätt satsat den här gången också, nästan inget folk alls mer än vi.




Sedan hann vi med både Nordiska museet och Vasamuseet. Nordiska museets höjdpunkt var Lekstugan där ungarna lekte i 1800-talsmiljö i en och en halv timme. Helt underbart ställe! Där fanns ett gammalt kök, brunn, en liten färja över en låtsasflod, en gammal handelsbod och barnen lekte, fullständigt fascinerade. De var knappt kontaktbara.



Dagen därpå fick kameran vila på hotellrummet eftersom vi skulle vara inomhus på museer hela dagen och det kändes inte så fotomässigt. Först på programmet stod Leksaksmuseet som flyttat ihop med Spårvägsmuseet. Det visade sig att det var Spårvägsmuseet som var den verkliga höjdaren. Ungarna fick åka minitunnelbana med en skojig chaufför, prova att själva köra buss och tunnelbana, vara spärrvakt och provsitta gamla tågvagnar och hästdroskor. Leksaksmuseet däremot var väl inte mycket att hurra för. Därefter väntade Naturhistoriska. Ungarna fascinerades i synnerhet av dinosaurieskeletten, alla dinobilder på dataskärmarna och av utställningen om människokroppen.

Och lill-Fia kom bort!! Ja, det är sant. Ungarna stod vid varsin sån där "prova-på-grej", maken gick ut i trapphuset för att ringa hotellet och boka bord för kvällen och jag sa "Nu går vi till pappa". Båda ungarna lämnade sina aktiviteter och följde med. Och när vi kom ut till maken hade jag bara ett barn med mig. Dottern var spårlöst borta. Vi hittade henne inte nånstans. Paniken steg och vi delade upp oss och gick åt varsitt håll. På väg mot entren mötte jag en kvinna som sa "Är du Anna?" Det var väl inte så svårt att se att jag letade efter en unge, där jag kom dragande med lilleman i handen och ett rätt uppjagat yttre. Så ledde hon iväg mig till ett hörn och där stod lillan och grät hos en fyrabarnsfamilj. Vilken otrolig lättnad! Jag kramade henne hur länge som helst. Berta hade engagerat två familjer! Efter det behövde vi INTE säga till henne att hålla ordentligt i mammas eller pappas hand. Hon släppte oss inte på resten av resan. Lilleman däremot lärde sig inte ett dugg av händelsen utan fortsatte springa som ett jehu. Dottern berättade att fyrabarnsmamman direkt hade frågat om hon visste vad mamma hette och om jag hade mobiltelefon med mig. Så efter den händelsen skrev vi mitt mobilnummer med jättesiffror över hela barnens armar! Fattar inte att vi inte gjorde det direkt, det brukar vi alltid göra.
Sista dagen var söndag och vi skulle till Klara kyrka hade vi tänkt. Men på grund av busstrejken blev det inget mässbesök. Varken båtar eller spårvagn gick tillräckligt tidigt så istället kramade vi det sista ur Stockholmskorten och gick till Slottet. Barnen gillade Skattkammaren skarpt, med alla prins- och prinsesskronor, silverdopfunten och alla svärd och spiror. Sedan gick vi till Livrustkammaren - Viruskammaren som Lilleman sa. Det var också spännande men alla bäst var avslutningen där det fanns en hel vägg med prinsessklänningar och en hel kista med kungakläder och en droska som man fick provsitta och självklart två troner!



På eftermiddagen tog vi tåget hem igen. Då hade sonen hunnit berätta för samtliga resenärer på Stockholms central att han skulle fylla fyra år om tre dagar.