Den här veckan har vi två musikandakter, Å och jag. Den första var i tisdags kväll i en kyrka i grannförsamlingen. Det var så ROLIGT! Vi trallade på och sjöng och försökte oss till och med på att spela på både tvärflöjt, blockflöjt, piano, gitarr och nyckelharpa. Det var premiär på nyckelharpa (och för Å var det premiär på piano inför åhörare men nån måste ju kompa när jag spelade tvärflöjt!!!). Har man ingen självkritik så har man inte. Men det var så kul, det var som att vara hemma i vardagsrummet med lite åhörare i soffan på något vis. Vi sa som det var att vi aldrig nånsin har spelat nyckelharpa offentligt förut, men det var liksom helt okej. (Helt rätt blev det förstås inte heller men vi tog oss i alla fall igenom två sånger). Å har en teori kring det här. Hon påstår att när man passerat 30 bryr man sig inte längre. Då kan man kosta på sig att göra saker för att det är kul. Om någon sedan vill lyssna är det ju bara trevligt. Och förmodligen har hon rätt. Jag hade nog inte ställt mig och fuskspelat och lattjat för skojs skull i en kyrka när jag var 22. Då var liksom ambitionerna mycket högre.

Igår kväll var vi på trumlektion. Å hade fixat fram en trumlärare som skulle försöka lära oss att spela lite. Det var minsann inte det lättaste. Ojojoj. Det såg ju så superlätt när han spelade, han kunde göra vad som helst med vilken trumma som helst (han hade några stycken, om man säger så, från världens alla länder). Där KAN vi inte ha några höga ambitioner för det tar flera hundra år innan jag blir trummis. Men kan man lära sig något litet är det väl bra.