Vi firade kvällen på finrestaurang men det var så fullbokat att vi fick ta ett bord redan halv sex. Jaja, inte gjorde det mig något. Vi kom hem två minuter i Mello! Mätta och belåtna och redo att sätta tänderna (eller öronen) i tävlingsbidragen. Nu får vi se!

1. Sean Banan: "Sean den förste banan"
Men käre Franciskus, vad är detta? Har jag fått på Bolibompa nu? Var är fjärrkontrollen? Det här kan vi ju under inga omständigheter skicka vidare till någon final, ens i Sverige. Trallvänligt är det ju, låten sätter sig som klister. Men det hjälper inte. Landets lågstadieungar lär väl dessvärre rösta på skiten så fingrarna blöder. Tur att mina barn är på barnkörläger och inte påverkar vår telefonräkning åtminstone...där förlorade bananen några röster.

2. Abalone Dots: "På väg"
Men det här är bra! Det här är riktigt bra! Så softlyssnat och älvlikt vackert och folkligt och snyggt på samma gång. Extra plus för nyckelharpan såklart. Hoppas verkligen att svenska folket nu begriper att de ska rösta på dessa flickor. Låten blir ju bättre och bättre ju längre tiden går. Till och med Carolafläkten går igång på det här.

3. The Moniker: "I want to be Chris Isaac - this is just the beginning".
Det här måste vara den konstigaste titeln hittills i denna tävlings historia. Kanske också den längsta. Men så är också den här monikern en oerhört märklig person med ett oerhört märkligt scenspråk. Lite, lite, har Monikern tonat ner den tyska umpa-bumpa-stilen från förra året. Och det svänger ju trallvänligt. Helt dåligt är det inte. Men inte helt bra heller. Och måste allt vara så...ja...KONSTIGT?

4. Afrodite: "The boy can´t dance"
Ja, här svänger det. Det är tryck i brudarna. Som tre pastellpastiller ser de ut. Fast inte mycket skiljer låten och stilen från förra gången de vann. Förmodligen tänkte de "Varför ändra på ett vinnande koncept". Nu är det ju bara det att det har gått tio år. Det känns åtminstone Melodifestival och inte "konstigt" som annars tycks vara temat för i år. Brudarna går vidare.

5. Dead by April: "Mystery"
Ja, om tävlingen handlar om att blanda olika stilar så blir det Christer Björkman som vinner i år. Nu fortsätter Konstighetsfestivalen med mysko tatuerade ynglingar. Det börjar ganska bra och finstämt och förvånande snyggt. Sen hoppar nån metal-nisse in och vrålar en stund. Sen återvänder hoppet för ett ögonblick. Och överröstas av metal-nissen. Och så håller det på. Hade inte metal-nissen varit med så hade den här låten varit riktigt bra ju. Vem släppte in honom?

6. Marie Serneholt: "Salt & Pepper"
Njae, det här motsvarade inte förväntningarna. Det insåg kanske Marie redan innan eftersom hon drog på sig en guldfärgad kroppsstrumpa som inte lämnar något åt slumpen. Stirrar folk tillräckligt mycket på den sparkdräkten så kanske de glömmer bort och lyssna på låten...det är nog det Marie får hoppas på ikväll. Men med tanke på det övriga startfältet så kan det bli Andra Chansen ändå. Och ser man till publikens jubel så kan det kanske gå ännu längre.

7. Thorsten Flinck: "Jag reser mig igen"
Nu blir det ännu konstigare för nu kommer Mr Konstig själv. Men karln har trots allt en spännande röst. Han kan sjunga, det är inte tu tal om saken. Något påminner om Rikard Wolff. En otroligt ovanlig visa i en melodifestival. Den känns fullständigt malplacerad, men det är inte dåligt alls! Som inslag i en teaterpjäs hade den varit klockren. Här blir det LITE konstigt. Och på så vis hör den kanske trots allt hemma i denna deltävling...

8. Loreen: "Euphoria"
Now we´re talking. Det här är ju bra! Och Loreens dramatiska framförande i kombination med bra röst gör detta till en riktigt tuff konkurrent. Vidare. Without a doubt.