Lunginflammation!
Det är nog ändå bland det värsta jag varit med om hittills. Ja, jag brukar ju helt enkelt aldrig vara särskilt sjuk, så jag har väl inte så mycket att jämföra med.

När vi kom hem från Sardinien mådde jag bra och hade varit feberfri ett par dagar. Lite hosta hade jag ju, men inte värre än vid en vanlig förkylning på övergående. Så jag åkte på ett jobbmöte och trodde att jag skulle fixa ett möte till på eftermiddagen. Det var bara det att på väg dit (fem mil hemifrån) fick jag svårt att andas. Jag parkerade vid ortens vårdcentral och när jag väl kom in där kunde jag varken prata eller andas särskilt bra, så damen i "luckan" fick in mig snabbt som ögat i ett akutrum och ner på en säng där. Plötsligt var fyra sköterskor och en läkare sysselsatta med mig. Läkaren konstaterade astmaanfall och lunginflammation. Jag fick inhalera diverse astmamediciner som gjorde mig jättedålig, jag började skaka så jag hoppade i sängen. Nåväl, till slut var jag i alla fall bättre och kunde hämtas av maken som körde direkt till apoteket för att hämta medicin.

Ett par dagar senare blev det dags för nytt läkarbesök - det blev inte bättre så lungröntgen fick göras. Jag fick ytterligare en medicin men tydligen är det så här taskigt att ha lunginflammation. Jag orkar INGENTING. Går jag från sängen ut till hallen blir jag svimfärdig och tokandfådd. Har aldrig varit med om att man kan bli så här kraftlös! Det går bra att halvsitta i sängen eller soffan, men minsta lilla grej gör mig helt slut. Och det är ju inte precis min grej att vara still, om man säger så. Alltså är det här förmodligen en nyttig erfarenhet. På något sätt...