Jag tänker på det här med årstider. Det är väl bra att vi lever i en del av världen där vi faktiskt har årstider. Nu har de kanske varit lite märkliga de senaste åren, men vi har ändå vår, sommar, höst och vinter. Jag gillar alla fyra. Sommaren är kanske allra bäst, men alla fyra har de sina goda sidor.

Sommaren är härlig. Långa ljusa kvällar, grilldoft i kvarteret och fräkniga lovlediga barn med plåstriga sommarknän.

Men nu börjar jag se fram emot hösten. Att sätta ut lyktorna igen, bunkra upp med värmeljus och blockljus. Höstmys i soffan, en filt, massor av tända ljus och en kopp nybryggt kaffe.

Och så är jag en sådan där riktig jul- och adventsmänniska. Jag älskar julen! Mest älskar jag kanske väntan på den. Första advent är en speciell dag på många sätt. Inte bara för att det är en underbar kyrkhelg med körsång, massor av förväntansfulla människor och ljuständning. Vi har ett eget adventsbarn i familjen. Vårt första barn föddes just första advent. Ordet advent - ankomst - i vår familj har därmed fått en ännu större betydelse! Vi kom in till förlossningen på natten, precis när personalen plockat fram och tänt ljusstakarna i fönstren. Gissa om det väcker minnen till liv med tända adventsljusstakar! När första ljuset tänds firar vi inte bara i kyrkan - vi har en alldeles egen ankomst att fira också!

Men vintern tröttnar jag på fram i februari. När sportlovet är över ser jag fram emot våren. Och snart knoppas det, snö smälter, det blir ett märkligt och härligt ljus. Påsk firar vi med buller och bång och sedan går det FORT!

Sedan är det plötsligt sommar igen. Den blomstertid nu kommer. Skolavslutning, semesterplaner, ledighet och bad i havet. Ett år går sååå fort.