På lekterapin alltså. Vi skulle avslutat före jul men blev ju sjuka allihop. Så idag slog vi ihop avslutningskalaset med besöket i operationssalen. Lillebror och mormor fick följa med för att delta i fikadelen. Vi hade med oss bullar och muffins och lekterapeuten B hade fixat fruktsallad och glassbägare så det var stort kalas. Men innan vi kom så långt skulle operationssalen klaras av.

Lillbrorsan och mormor stannade i lekrummet men jag fick följa med. Jag fick ju inte vara med i salen i Turkiet utan blev utkörd, så Berta fick "visa mig" allt hon kände igen i operationssalen. Det första hon frågade var var banden på britsen var nånstans. "Vilka band?" sa narkossköterskan. "Dem man spänner fast folk med". Först då kröp det fram att de dessutom hade spänt fast lillans armar och ben innan hon sövdes. Och där låg hon, inte fyllda sex år, fastspänd med läkare och sköterskor som pratade ett jättekonstigt språk, hon förstod inte ett ord och varken mamma eller pappa var där. Huva...jag får panik när jag tänker på det. Tack gode Gud att vi fick komma till lekterapin. Nu märker vi att det har hänt grejer för Majsan vill prata om operationen och sjukhusvistelsen varenda dag, helt plötsligt. Eller äntligen, ska man kanske säga...

Så kollade vi alla maskiner och apparater och andades i masker (själva var vi ursnygga, utstyrda som vi var i operationsrockar och mössor), kollade syresättning och puls och lite annat smått och gott innan fikat väntade.