Ska börja inredningskursen i kväll. Egentligen har de övriga deltagarna redan gått en gång, men då var jag ju fast i Turkiet och fick inte åka hem förrän dagen därpå.

Läraren ringde igår och sa att andra kurstillfället är ikväll och att hon gett de andra en liten hemuppgift som jag kunde fundera på om jag hann med. Jag skulle rita upp eller fotografera ett rum hemma som jag ville göra om och så ska jag redovisa för gruppen hur jag har tänkt att göra om det. Det behövde ju egentligen inte vara "på riktigt" utan mer hur man skulle VILJA göra om det - genom alltifrån att byta kuddar och gardiner till en större renovering. Nu var ju inte detta särskilt svårt för min del. Vi har tänkt renovera hallen framöver och vet precis hur vi vill ha det. Så jag fotograferade helt enkelt hallen och vår ursnygga trappa (not) med grön heltäckningsmatta från 70-talet. Och så ska jag berätta hur vi har tänkt göra. Vem vet? De kanske har helt andra tankar att inspireras av så när vi väl kommer igång blir det kanske inte alls så som vi tänker just nu.

Vi ska också ägna kvällen åt två hembesök - vi ska hem till två kursdeltagare som bor nära kurslokalen och få lära oss hur man kan styla till det. Kursen heter ju just homestyling. Ska bli sååå kul!

Sonen, fyra år, fick kärleksbrev från jämnåriga flickvännen I häromdagen. "Vill du gifta dig med mig? KÄRLEK" stod det på det rosaröda papperet med hjärtan. Det var passande att sonen just denna dag anlände till I:s hem med tio rosa rosor i famnen. Det hade han förmått sin far att inhandla på vägen dit sedan han deklarerat "Jag måste ge henne rosa rosor för hon tycker om rosa och jag älskar hon!" Då berättade I:s mamma att lilla I plitat i en timme på ett kärleksbrev som mamman slutligen fått hjälpa henne att skriva.

Idag talade han om för maken:
- Jag ska gifta mig med I och få bebisar.
Maken: Varför ska man gifta sig då?
Sonen: För att man ska få bebisar.
Maken: Jaså, hur funkar det då?
Sonen: Jo, man gifter sig. Sen får man bebisar. Och så ger man dom till prästen. Och sen får man tillbaks dom och då är dom döpta.

Egentligen vill jag inte handla julgrejer förrän i december. Men efter att år efter år ha råkat ut för att det jag vill ha är slut när jag väl ska ut och handla så tvingas jag rucka lite på principerna.

Kunde inte motstå att packa upp pyntet och titta på det lite innan det åkte in i garderoben för att stå till sig sådär en sex, sju veckor.

Vi är bortresta i helgen så allhelgonahelgens gravbesök fick tidigareläggas. Barnen var som vanligt med och lade ner blommor och ljus.

Jag fixade frukost på sängen till mig själv idag (ja, ingen annan gör ju det åt mig...).

Så barnen ville göra sammalunda. Så hörde jag okända röster från dotterns rum. När jag kom in visade det sig att de lyckats få igång en film på datorn som de ställt på hennes skrivbord. Så satt de båda nöjda i hennes säng med frukost uppdukad på en bricka.

Nu är det lov. Barnen är lediga (utom onsdag och några extratimmar för dotterns skull för att träna bort separationsångesten, en liten psykisk svit efter traumat i Turkiet).

Vi inledde lovet med besök i simhallen i fredags. Sedan stjälptes barnen av hos en gudmor medan maken och jag åkte till Kungsbacka för att avnjuta en konsert med Anders Ekborg. Det var inte sista gången vi bevistade en konsert med den mannen. Jeeeeez. SÅ BRA! Helt fantastiskt. Jag stod i kö med en massa andra hänförda kvinnor (och män för den delen) och fick tag på en signerad cd med dvd. Den går varm nu. Cd:n i bilen och dvd:n i datorn. Maken är lika begeistrad som jag.

I lördags hade vi besök av familjen D som kom hit på middag. Äntligen blev det av! Vi åt och pratade och ungarna lekte tills de var helt slutkörda.

Jag har bestämt mig för att hoppa av den ena av universitetskurserna. Släpper grafiska produktionen - jag ligger helt hjälplöst efter och inser att jag faktiskt har begränsat med tid. Jag har dessutom fått ett uppdrag i firman som jag jobbar på en del med, så dygnet räcker inte till. Teologin däremot går jättebra och är så kul!

Dagens projekt är ishallen. Vi ska också hinna med ett snabbesök i en av mina jobbförsamlingar för att fotografera en grej. Och så ska vi till kyrkogården eftersom vi reser bort i helgen.

På vägen till kyrkogården råkar vi passera en viss favoritbutik som säljer Cult Design-grejer, där jag råkar ha kvar ett av mina presentkort från födelsedagen. Shoppa lite julpynt kanske!

Jag hade lovat mig själv att jag INTE skulle lägga ut några julgrejer här än - eftersom jag aldrig julpyntar förrän typ dagen före julafton av ren självbevarelsedrift.

Men...att drömma lite på bloggen är ju inte detsamma som att julpynta hela huset, eller hur? Nu har Cult Design lagt ut sina julkollektioner på hemsidan. Visst blir man julsugen!

 

 

 

Vi har Herstallampetter med värmeljus i vår nya "hall" och jag tycker deras grejer är ursnygga. Här är fler fina saker:

...för nu har vi firat av honom med fest!

Och jag har inte en enda bild. Glömde kameran - och digestivekexen och salladsbesticken (och ringde maken tre ggr från festlokalen innan han åkte hemifrån, först om oliverna, sedan om mitt läppstift och sedan om något mer som jag har glömt)

Det var lite körigt att få ihop matlagning, dukning, gäster och allting men vi fick ihop det. Gästerna fick gå tipspromenad och svara på frågor om varandra, vilket gjorde att de minglade på alldeles utmärkt eftersom de tvingades prata med varandra för att få svar på frågorna. När alla kommit och frågorna var avklarade hade mamma (som var servitris) dukat upp buffén som bestod av lime- och honungsmarinerade kycklingspett, fläskfile i italiensk marinad, pastasallad med pecorinoost, potatisfrittata, grekiska minipajer, tortillastubbar med rökt lax och citrusfärskost, gorgonzolacreme på rågbröd, melonsallad med fetaost och svarta oliver, italiensk bönsallad, sweet chili-creme, tzatziki, gröna oliver, bröd och ett par ostar.

Sen var det "speed dating" som en av gästerna uttryckte det, det vill säga herrarna fick flytta ett steg åt höger efter en kvart och så fortsatte vi så varje kvart ungefär. Det blev uppskattat! Efter kaffe med kladdkaka och lite 80-talsmusik som en annan av gästerna fixat (tack för det!) öppnade maken alla fina presenter. Och så fortsatte festen till långt in på småtimmarna. Vi kom hem kvart i fyra! Och kvart i nio travade maken ner till festlokalen igen för att städa. En halvtimme senare fick han sällskap av min mamma, så de fixade hela städningen själva, innan jag ens hade fått liv i de gäster som bodde över hos oss!

Som ni ser har jag bytt utseende på bloggen. Jag tröttnade helt enkelt på det rosa och så ville jag ha vit bakgrund på inläggen så att frilagda bilder som lagts på vit bakgrund blir snyggare. Hoppas ni inte blir alldeles förvirrade nu, upplägget är det ingen skillnad på.

Det är inte bara konditorer som kan göra proffsiga bakverk och tårtor. Kolla vad jag hittade hos Shoppingbutiken. En massa häftiga bakformar, tårtdekorationer av socker och tårtoblater som man lägger över hela tårtan.

  


   

 
 

Vi åkte till Turkiet - och dottern kom hem en blindtarm fattigare. Eller ja, det maskformiga bihanget åtminstone. Som synes på bilden ihopsydd med sutur - den lilla rackaren hade brustit så kirurgen fick sy ihop den i magen.

Nu är vi äntligen hemma igen - efter en veckas karens innan vi fick flygtillstånd - "fit for flight" som de kallade det. Men vi tar det väl från början.

Förra lördagen, 27 september, åkte vi med mina föräldrar och min bror och hans familj till Turket. Allt var frid och fröjd, barnen badade och hade jätteroligt och dottern bättrade på simningen och simmar nu 25 meter på djupt vatten utan problem.



Bad i Medelhavet och en och annan härlig promenad på stranden blev det också.


Så blev det onsdagkväll och dottern ville inte ha middag. Klagade på att hon mådde illa så vi gick upp på rummet istället. En stund senare kräktes hon. Det blev ytterligare kräkningar under natten och dagen därpå. Framåt kvällen hade hon ont i magen (som man ju får när magen är helt tömd) och maken tyckte hon hade feber. Vi som aldrig åker någonstans utan febertermometer var för en gångs skull på resande fot utan den. Så vi travade ner med tösen till hotellets läkare. Han konstaterade 38,5 i feber och 135 i puls och sa att en barnläkare borde titta på henne och att hon behövde dropp. Tio minuter senare blev vi hämtade och körda till Akdeniz Hastanesi, ett fint privatsjukhus i Manavgat. Berta fick dropp och barnläkaren verkade utgå från nån typ av matförgiftning.

Dagen därpå (fredag) visade inte proverna på matförgiftning. men samtidigt fick tösen svåra diarréer. Det gjordes ultraljud och man konstaterade infektion på lymfkörtlar och tarm (tror vi i alla fall, de var inte så haja på engelska). SOS International i Köpenhamn vaskade fram en turkisk läkare i Danmark som pratade flera gånger med "vår" barnläkare och även han talade om detta. Inget tydde på blindtarmen, sa han. Jag petade och tryckte henne på högersidan för att kolla för säkerhets skull redan på fredagen men hon var inte öm där alls, utan hade ont längre upp och mitt i magen. Och man vill ju inte låta folk karva i ens sexåring i onödan, särskilt inte i främmande land. Intravenös antibiotika sattes in och därmed hoppades vi på en vändning.

På lördag morgon hade hon ännu ondare och barnläkaren sa att hon inte verkade svara på behandlingen samt att det inte stod rätt till att hon hade så svåra smärtor trots dubbel dos smärtstillande, så hon ordinerade nytt ultraljud och en träff med kirurgen. Nu visade ultraljud en till synes normal blindtarm, förvisso, men ökad mängd vätska på högersidan. När kirurgen undersökte henne var hon plötsligt mycket öm på högra sidan, så medan resten av släkten packade för kvällens hemresa gjordes tösabiten iordning för operation!

Dottern och jag hade bott på sjukhuset sedan torsdag. Maken bad SOS fixa hotell närmare sjukhuset till honom och efter viss vånda bestämde vi oss för att skicka hem lilleman med mormor och morfar på kvällen. Det fanns inte en leksak på hela sjukhuset och han hade klättrat på väggarna efter ett par timmar där. Och vi visste inte hur länge vi skulle stanna!

Vi väntade på narkosläkaren och maken försökte få Hane Family där vi bodde att fatta att hans snart sexåriga dotter skulle opereras och att han därför skulle checka ut lite senare på eftermiddagen. Men icke! "Är du inte här före tolv kostar det extra" meddelade de surt. Bara för maken att åka dit och checka ut. När han hade åkt kom narkosläkaren och sen gick det fort. Vi skulle ner och söva henne, jag gick bredvid med kramdjuret och trodde enfaldigt att jag skulle få stanna tills hon sövts. Men rätt som det var bytte personalen skor och tog på sig mössor och tog Berta och kramdjuret med sig, samtidigt som de viftade till mig att jag inte fick följa med längre. Berta storgrät i det rum hon hade hamnat och jag ropade med sprucken stämma "Sov gott, gumman, vi ses sen". Varpå jag slog mig ner storbölandes i väntrummet. Usch, vad hemskt! Efteråt berättade gumman att de gjort massa grejer innan de sövde henne och att hon hade varit jätteledsen och inte fattat vad de sa - de pratade ju bara turkiska!

Så småningom kom maken tillbaka - och berättade att när han checkade ut ville de klippa av all inclusive-bandet på alla gäster så de krävde att hans fru och dotter skulle komma dit och klippa dem! Han förklarade att dottern som bäst opererades och då sa människan "Då får de komma hit sen och klippa av dem". Då fräste maken "Vi kommer ALDRIG mer tillbaka hit, det kan du vara säker på".

När det gått nästan 1,5 timme kom kirurgen äntligen ut och förklarade att både snittet och operationen blivit längre än han tänkt - appendix hade brustit, han hade sytt ihop den i magen och sedan kollat runt så att inget läckt ut i buken. Men allt hade gått jättebra och hon skulle snart vakna. Ville vi se appendix innan den skickades till Antalya för rutinanalys? Såklart vi ville! Det sista dottern frågade innan operationen var om hon skulle få se sin blindtarm så jag var ju tvungen att få ta en bild (som ni alltså ser här ovanför, publicerad med tillstånd av sjukhuset)

Så vaknade Majsan och hade ont förstås men var vid gott mod.


Redan dagen därpå klev hon upp och gick omkring - hade till och med droppspringarrally med en skåning på samma avdelning som opererat gallan. Vi var utanför sjukhuset och jag gillar den här bilden. Det är något absurt med droppställningen tillsammans med palmerna, eller hur!


Operationen ägde alltså rum på lördagen och redan på måndagen fick vi lämna sjukhuset. SOS hade fixat femstjärnigt all inclusivehotell så egentligen hade vi väl inget att klaga på. Men vi ville bara hem! Tyvärr skulle det dröja till fredag innan något flygbolag lät oss flyga med dem, trots att kirurgens intyg sa att torsdag gick bra. Dottern var jätteuttråkad och fick ju inte bada, förstås. Vi försökte fördriva tiden så gott det gick. Redan på tisdag dansade hon magdans på minidiscot - med stygn på magen och två nervösa föräldrar som ropade åt henne att ta det lugnt:



Det blev en promenad på stranden och besök på en restaurang som hade en egen hussköldpadda.



Vi tog också en båttur där vi fick se jättestora sköldpaddor på dryga metern. Tyvärr gick de så fort när de väl visade sig att jag inte hann få upp kameran.

Och idag fick vi äntligen åka hem. Efter tre flighter, först till Istanbul, sedan till Arlanda och sist till Landvetter, kom vi hem till Sverige och vår efterlängtade Lilleman. Berta tog sig en lur på den internationella flighten.


Sist i denna långa berättelse vill jag bara säga att privatsjukvården i Turkiet överträffar alla våra förväntningar - bortsett från att sköterskorna inte kunde engelska och vi hade väldigt svårt att kommunicera var vården superbra. Väldigt kompetent personal och jättefint sjukhus. Och SOS International ska också ha en stor eloge - som redan fixat allting åt oss innan vi ens tänkt på det. Vi är sååå tacksamma!