Jag var helt slut igår. Supertrött och frusen hela eftermiddagen. Trodde influensan var på gång, allra minst. Kämpade mig igenom en stilla måltid med maken vid åttasnåret när båda barnen somnat. Kvart i nio gick jag och hängde upp tvätten. Sen lade jag mig i sängen. Tänkte börja på en  ny bok. Men insåg att jag inte ens orkade välja nån ur hyllan. Somnade strax efter nio.

Maken slet mig ur sängen halv nio och tyckte det vore trevligt om jag åt frukost med resten av familjen. Då var jag fortfarande halvt om halvt medvetslös. Men nu känns det bättre. Sitter och surfar med en kopp kaffe. Nyss vinkade jag av make och dotter som åkte till ishallen igen. Tösen fick blodad tand igår och åkte idag iväg med målsättningen att åka utan stöd. Hon har en obegriplig balans, den ungen. Cyklade obehindrat vid tre och ett halvt. Så nog borde vi räknat ut att hon kunde åka skridskor också. Själv försökte jag lära mig i femton år innan jag slutligen gav upp. Frusna tår och ont i anklarna är mina bestående minnen av att kava runt på ett isbelagt område.

Så sonen och jag är hemma. Det där med skridskor var inte riktigt hans kopp te. Inte min heller.