...är jag trots allt för att jag äntligen fått min projektrapport utskriven och inbunden så tjusigt. Impade på mor och far åtminstone, om det nu säger så mycket. Men dom brukar inte vara så lättflirtade.

Och för att resan till Kenya är ombokad så att vi åtminstone vet när det blir (eller ja, förutsatt att UD då hinner dra tillbaka sin avrådan, men att veta att det INTE blir de närmaste fyra veckorna är ju alltid något, då kan man ju planera saker de veckorna i alla fall)

Och för att jag om 41 timmar kliver av tåget i kungliga huvudstaden och om 42 timmar ska möta min man där nånstans (inte varje dag man har en dejt i Fjollträsk, minsann). Äntligen en helt ledig helg i min favoritstad.

Och för att vi är några dagar från två splitternya urtjusiga badrum (samt ruinerade på kuppen men det är smällar man får ta när man är begåvad med två vänsternävar med bara tummar och ens äkta hälft är skapt på samma sätt och därmed är helt utlämnad till dyra hantverkare)

Och för att jag har friska barn och själv är på benen när övriga landet tycks ligga för ankar.