Idag konfirmerades maken. 40 år och 20 dagar efter dopet. Det var rakt, enkelt och väldigt fint och konfirmationen utgjorde helt enkelt dagens predikan (och föregicks för övrigt av ett dop av en liten flicka och "eftergicks" av nattvard så det var en väldigt komplett gudstjänst).

Maken var väldigt angelägen om att det skulle hållas personligt och ville absolut inte ha något jippo och inga presenter och inte göra någon affär av det överhuvudtaget - det var en sak för honom och församlingen, ansåg han. Därför hade vi heller inte gått ut med det. Vi sa bara till mina föräldrar att det skulle ske och att de var välkomna till kyrkan. De kom förstås - och följde med oss på restaurangmiddag efteråt.

Sedan fick han lite konfirmationsminnen i alla fall, av mig och barnen och av mina föräldrar och av några vänner i församlingen. Mamma var dessutom lite skojig och hade köpt en extrapresent - en liten leksaksmoped!!! Det tyckte vi var väldigt roligt - särskilt eftersom flera i kyrkan före gudstjänsten på skoj frågade mig "Ska han få en moped nu då eller?". Lilla E är nu väldigt angelägen om att han och pappa ska turas om att ha den där mopeden...

Några av minnesgåvorna från konfirmationen...