NoFall-anläggningen invigd
Några år och 800 000 kronor senare är den så invigd, vår nya "hoppsele" i ishallen. I styrelsen har vi pratat mycket och länge om denna anordning. Det är mycket pengar, kommer den att användas i tillräcklig omfattning, kan vi få finansiering till den, har vi resurser att sedan kunna utnyttja den och finns det andra grupper än högtflygande konståkare som kan dra nytta av denna installation?
Svaret blev till slut ja på samtliga frågor och i lördags var det dags för festlig invigning! Dagen började med att forne konståkningsstjärnan Kristoffer Berntsson utbildade våra tränare hela förmiddagen.
Så vad är då detta? Ja, man kan ju kalla det för en hoppsele för genom att tränaren håller i ett "rep" och "motar" kan åkaren i selen få några extra sekunder i luften för att träna in sitt hopp. Svårt att förklara men så här såg det ut när Kristoffer och Tilde testade.
Klockan ett var det sedan dags för invigning. Den inleddes sagolikt vackert genom att självaste Viktoria Helgesson, våra åkares stora idol, bjöd på en uppvisning som väl aldrig skådats i vår ishall!
Så var det dags för själva ceremonin. Vår ordförande ledde det hela och flera bidragsgivare höll tal och lyckönskade. Viktoria Helgesson berättade litegrann om sitt arbete med Jämlik ishall. Det finurliga med denna anläggning är att den kommer till nytta för många fler. Genom att istället koppla in flera selar kan man åka efter varandra i traversen och man kan ställa in "höjden" på selen efter hur lång man är. Det innebär att även funktionshindrade kan åka skridskor! Tänk att sitta i rullstol men ändå få möjlighet att glida fram över isen. (Och vad mig själv beträffar, ja, jag sitter i och för sig inte i rullstol men är ju totalt handikappad när det gäller skridskoåkning, men det sägs att även jag alltså ska kunna åka skridskor i den här. Bildbevis lär jag dock aldrig publicera här...)
Viktoria intervjuades om Jämlik ishall.
Så var det dags för själva invigningen. Först demonstrerades hur den första hoppselen såg ut. En avsågad hockeyklubba med en sele i - det ställde krav på en STARK tränare när det skulle tränas hopp i den här.
Sedan fick åskådarna se hur den nya konstruktionen fungerar. Klara och Antonia visade, åkte fram till varandra, drog ut ett blågult band och Stefan skar av det - med en skridskoskena såklart!
Sedan fick alla åkare som ville prova att hoppa i selen samtidigt som vi serverade bubbel och tilltugg till dem som inte var på isen.
Kristoffer och Viktoria stannade kvar hela eftermiddagen och inspirerade och hjälpte och peppade våra åkare på ett helt fantastiskt sätt. STOR eloge till dem!
Än lever jag
Nu är det LÄÄÄÄNGE sedan jag skrev något här. Avslutade visst inte ens inläggen om resan i somras. Jaja, hem kom vi i alla fall, via en liten tur till Prag och Tyskland.
Eftersom mycket på denna blogg kommit att handla om just resor men jag också vill skriva lite om vardagshändelser i familjen (och det kanske inte alla som vill läsa reseinläggen är så intresserade av) har jag startat en reseblogg. En bidragande orsak till det är att vi efter sommaren också blev med husbil! Vill man läsa om resor och husbilsliv kan man alltså gå in på
Fortsätt gärna att kolla in här då och då, ni som är intresserade av att följa familjelivet. Det blir ibland långt mellan inläggen, men jag inser att detta är en bra dagbok att gå tillbaka till också, så jag behöver verkligen bättra mig!
I höst har det varit extremt mycket jobb. Vid sidan om det är det tre styrelseuppdrag, stort engagemang i konståkningsklubben och två mycket idrottsaktiva barn och så lite ideellt arbete i kyrkan ovanpå det, så mycket bloggtid har det helt enkelt inte blivit.
November är inte min grej. Men jag livar upp tillvaron med tänd brasa, många ljus och så pryder jag hemmet med blommor!
