Morgonen blev ett litet äventyr. När jag sa hejdå till Lilleman på dagis strök jag honom över ryggen så tröjan åkte upp lite - och fick se att han hade jättekonstiga stora röda blemmor längst ner på ryggen! "SVINKOPPOR" utropade två av fröknarna. Det var bara att klä på en ledsen Lilleman som skulle på onsdagspicknick i skogen. Jag fick utlova picknick framför barnfilm på vardagsrumsgolvet för att få med honom hem. "Men jag är ju inte sjuuuuuk" grät han.

Hursomhelst så konstaterade de på vårdcentralen, där vi stannade på vägen hem, att det inte alls var något smittsamt utan vanliga hederliga loppbett - eller ja, vanliga och vanliga. Men åtminstone bett. Och är man i skogen dagarna i ända så händer ju sånt. Älgloppor, trodde maken via telefon - de går rätt hårt åt älgar och betten blir väl således rätt rejäla även på små pojkryggar.

Så vi åkte tillbaka till dagis - det finns ju liksom ingen ruta för "loppbett" i försäkringskassans VAB-formulär. Nu med ledsen lilleman som vrålade "Men jag vill ju picknicka framför tv:n. Du saaaaaa ju det".  Det är inte lätt att vara liten.

När pappa kom hem förklarade Lilleman stolt att "Jag har fått älgbett". Ja, älgarna är rätt närgångna så här års...

60 tulpanlökar (svarta, blåa, vita och rosa) har hittat ett nytt hem i vår nya rabatt! Samt fem vita kallor! Ska bli kul att se hur det blir till våren. Hade jag haft större väska hade jag köpt mer.

Barnen och jag planterade för glatta livet i eftermiddags, samtidigt som vi bakade rågkakor, typ. Hej, vad det gick! Så det hann inte fotograferas något. Men nu är Hollandsinköpet i alla fall i jorden.

Som vitsige maken så lustigt uttryckte det hela: "Jag har varit i Amsterdam och köpt nya lökar till min fru". HAHA....skojig humor han har....

Så var vi då hemma i vardagen igen - en vecka åtminstone innan det åter bär iväg utomlands.

Vi fick en fantastisk helg i Amsterdam, maken och jag på tumanhand. Makens 40-årsdag firades med att vi gick upp klockan fyra (!) - jag sjöng inte, det borde jag kanske ha gjort... Det bar iväg till Landvetter och vid halv tiotiden landade vi på Schiphol. Sedan väntade kulturella begivenheter i en takt som sällan skådats. Fast det var inte alls stressigt, faktiskt. Vi köpte I Am Sterdam-kort så vi kunde gå in genom ena museet och ut genom nästa, i princip. En fika på flygplatsen innan vi tog tåget in till stan, checkade in på Hilton (blev uppgraderade igen, prisat vare Diamondkortet, eller prissatt vare Diamondkortet kanske man ska säga, och fick en svit på Executive floor med tillgång till loungen) och gav oss ut i kulturlivet.

Efter Riksmuseet, lunch på en uteservering i solen, van Goghmuseet och en liten promenad tog vi en kanaltur i sakta mak, i sällskap av ett glas vin respektive en öl. Och på kvällen firade vi 40-årsmiddag på argentiskt steakhouse. Kanonkväll! Med väldigt många goda skratt då det uppdagades att maken råkat få med sig två svarta högerskor till kostymen. Så nu har han gjort Amsterdam på två högerskor. Men inte gnällde han för det! Vi höll på att flabba ihjäl oss när högerskorna skulle gå ut och gå...

Lördagen ägnades åt blomstermarknaden, Bibelmuseet, husbåtsmuseet (nu vill maken köpa husbåt i Amsterdam, han blev fullständigt förälskad i staden) och sedan ytterligare en kanaltur med en annan båt. Sedan shoppade vi loss på blomstermarknaden innan vi avslutade kvällen med indonesisk rijsttafel (eller hur det stavas). Det var väldigt gott - och väldigt starkt! Vi blev genomsvettiga, svullna om läpparna och täppta i näsan!! Men det var kul det också.

På söndagen hann vi med Tulpanmuseet innan vi strövade runt i stan, stannade på en uteservering och så småningom drog oss ut till flygplatsen.

Enda smolket i glädjebägaren var att vi missade Anne Franks hus. Jag har i och för sig varit där förut men hade denna gång förberett mig genom att låna boken (som jag inte läst sen mellanstadiet eller nåt) och maken var nyfiken, som ju var i stan för första gången. Vi hade tänkt gå dit på söndagen och på lördagkvällen fick vi veta att man bör reservera biljetter på nätet för att slippa stå i kö i många timmar. Så vi gick in på hotellets dator - och hela söndagen var fullbokad! Det var ju bara att glömma! Vi gick förbi huset på söndagen men kön ringlade sig runt hela huset så det får vi helt enkelt ta nästa gång. Gott råd således: ska ni dit, boka biljetter i förväg, i god tid!

Barnen verkar ha tänkt sig någon form av gemensam yrkeskarriär. De ska inte ha samma jobb, men vill ändå på något sätt samarbeta. Förut skulle dottern bli barnmorska och sonen präst. Då räknade de ut att hon skulle förlösa mammorna och sedan bära bebisarna direkt till sonen som ju kunde döpa dem på stående fot!

Nu har de ändrat sig. Nu ska sonen bli pilot och dottern flygvärdinna. Som sonen uttryckte det häromdagen:

- När jag bli stor ska jag köra ett jättestort flygplan. Och K ska vara....K ska vara....eh....K ska dela ut maten!

När jag gick på lekis, alltså var lika gammal som dottern är nu, tänkte jag att jag måste byta namn som vuxen. Inte kan man heta Anna när man är en vuxen tant, det gör ju inga vuxna - så resonerade jag. Vuxna kvinnor hette minsann Birgitta, Ingrid, Britt-Marie, Ulla och sånt. Absolut inte Anna. Jag kände inte nån mamma som hette det. (Inte fattade jag att alla små Annor skulle växa upp och bli vuxna samtidigt...)

Nu har tösabiten precis samma funderingar. Idag när vi åkte hem från fiollektionen sa hon plötsligt:
- Mamma, tänk att små barn kan heta Anna och Thomas. Vad tokigt! Med såna vuxennamn på små barn! Det är ju lika knasigt som om vuxna skulle heta Klara och Elin.

Nu finns det väl i och för sig både små Annor och Thomasar likaväl som det finns vuxna Klaror och Elinor, men det var så lustigt att hon hade precis samma fundering, vid precis samma ålder!

Jag är rätt nöjd med mig själv. Har just författat två sidor om skillnader, för- respektive nackdelar med att se religion i ett religionsfenomenologiskt respektive ett kulturvetenskapligt paradigm. Känns som det var länge sedan man ägnade sig åt akademiska studier, men jag fick ihop min lilla essä ändå. Nu återstår dock att se vad läraren tycker om densamma...

Jag skriver på en inlämningsuppgift i teologi idag men det kan man ju inte ägna en heldag åt. Så jag lovade baka två sorters kakor till kvällens ungdomscafé. Men hur går det när det ska gå fort? Inte bra! Bakade Dumlemuffins med vaniljströssel och medan de var i ugnen slängde jag ihop chokladkakor med Nonstop. Och sen GLÖMDE JAG ändra ugnstemp från 200 till 150. Resultat: brända fula kakor med svart kant. Negativt: jag blev arg. Positivt: Jag hade tillräckligt med nonstop för att göra en sats till. Och barnen lär bli glada - de får en hel burk misslyckade kakor. Så nu har jag tagit ut plåt nr 3 och 4 ur ugnen.

Ska iväg och käka lunch med en fullmäktigepolitiker som jag hoppas ska lyssna på mig och skriva en motion till fullmäktige (vilket jag vet att hon gärna gör i denna fråga, särskilt om jag författar motionen själv, haha!!). Jag kanske skulle komplettera det med ett eget medborgarförslag också - den möjligheten finns ju med!

Sen blir det simhall! Dottern älskar att hoppa från 1-meterssvikten. Får se om det blir tremetaren idag. Fast det undrar jag om hon vågar. Jag skulle då aldrig göra det. Men hon har inte ärvt min höjdskräck i och för sig...

Sådär, nu fick jag äntligen ordning på uppkopplingen mot Göteborgs universitet. Och ojojoj, vad inlägg det hade postats där. Jag har fullt upp att läsa allt! Minst två diskussionsinlägg utifrån fyra artiklar, samt en inlämningsuppgift om en av böckerna i litteraturlistan ska vi ha åstadkommit senast nästa fredag. Gulp! Men det var väldigt kul att läsa alla presentationsinlägg. Det är en brokig skara människor inne på forumet, både bakgrundsmässigt, yrkesmässigt och åldersmässigt. Ska bli jättespännande att följa diskussionerna därinne.

Det var ju skönt. Var på hälsokontroll hos syster S idag. Superbra genomgång av hela mig. Blodtryck, kolesterol, hb, syn, hörsel, lungkapacitet, blodsocker... Ledsyn, såklart, men det var ju ingen nyhet! Men skönt att allt annat funkade. (Nu är det klart att bmi:et lämnade en del övrigt att önska men det var jag som ojade mig över det, syster S menade att med övriga värden var det inte mycket att bekymra sig över). Och hb-värdet var 148! Det är nog personligt rekord. Han kommenderade mig att bli blodgivare. Kanske är dags att återuppta den gamla traditionen...

Inte blir det mycket bloggat. Nu blir det mest läst. Plöjer teologiböcker, ska beställa grafisk produktion-böcker. Och så var jag och lånade Anne Franks dagbok igår. Vi ska till Amsterdam nästa helg, maken och jag, och då tänkte vi göra ett besök i hennes hus. Jag har varit där förut men det var så länge sen jag läste boken att besöket inte gav så mycket (läste den typ på mellanstadiet). Så nu bestämde jag mig för att läsa den innan vi åker dit.

Vidare röjer jag garderober. Det är ofattbart hur fort barn växer...

Idag har jag klarat av:

- Ett jobb
- Ett annat jobb
- Ett besök i simhallen
- Köpa present till morgondagens barnkalas
- Hämta ut min kurslitteratur
- Ett ryck i tvättstugan

Innan fredagskvällen är till ända ska jag ha hunnit med:

- Ett ryck till i tvättstugan
- Fredagsmys med familjen och tacotårta och efterrätt och Doobidoo
- Slå in födelsedagspresent till morgondagens sexåring
- Fixa färdigt och slå in present till svärmor som fyllde år 28 juli (ligger LITE efter)
- Kolla igenom morgondagens guidetur (vet inte riktigt vart jag ska)
- Röja i hemmet
- Tvinga barnen att plocka upp sina leksaker som ligger överallt - före Bolibompa...typ NU!

Det fattas helger. Det kan bara inte stämma. Man borde väl ha ett antal lediga obokade helger på en hel höst?

C ringde idag. Vi har försökt få till en gemensam middag i ett par år nu. Det skulle grillas. Blev aldrig av. Det skulle ätas söndagmiddag under vintern. Blev aldrig av. Det blev sommar igen och skulle grillas. Förra sommaren regnade bort så det blev aldrig av. Sen gick ett helt år till. Nu insåg slutligen C att ska det bli något bestämt så bör det bokas och skrivas in i kalendern. Vi lyckades hitta en enda möjlig dag på hela hösten. Det blev sista söndagen i oktober. Då blir det söndagmiddag och umgänge hela eftermiddagen.

Nu har vi något inbokat varenda helg fram till tredje advent. Antingen är det fel på kalendern. Eller så är det helt enkelt fel på oss.

Nu har jag gjort personlighetstest. Jisses så tråkig jag måste vara. Va?? Här är resultatet:

Din personlighetstyp:

Praktiskt lagda, traditionella och välorganiserade. Fysiskt aktiva. Ointresserade av teoretiska frågor om de inte ser en praktisk tillämpning. Besitter en klar bild av hur saker och ting ska vara. Lojala. Arbetar hårt. Ofta ledare, med mycket god organisationsförmåga. "Goda medborgare" som värdesätter trygghet och lugn.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Militärer, affärsföreståndare, chefer, poliser, domare, ekonomichefer, lärare, säljare, regeringstjänstemän, försäkringsagenter, vårdchefer, handels- och tekniklärare.

Jag trodde det skulle stå att jag skulle passa som hjärnkirurg, pilot, formgivare eller varför inte popstjärna? Men nähä.

Vill du också göra testet? Kolla här.

Dottern har klasskamrater från Dominikanska Republiken. Samtidigt läser de om vulkaner just nu. Berta har rört ihop det lite.

- Mamma, vet du. M i min klass, hon kommer från Vulkanska Publiken.

Han är numera Busspendlare. Sedan tre dagar tillbaka. Har köpt månadskort och är fast besluten om att åka buss till och från jobbet. Han kliver på 200 meter hemifrån och kliver av ungefär lika långt från kontoret. Verkar funka riktigt bra. Det sparar rätt mycket pengar. Och jag är lycklig över att faktiskt VETA när han kommer hem. Som det är tänkt ska han komma hem strax före 17 måndag, tisdag och onsdag. På torsdagar kommer han hem vid 18 och på fredagar vid 13-tiden. Låter ju helt fantastiskt. Jag vågar inte riktigt tro på det än.

Konversation på väg till dagis i morse:

Sonen: - Vi brukar få godis av Daddafarmor.
Mamma: - Ja, ni brukade få det, ja. Men vad har hänt med Daddafarmor?
Sonen: - Hon dog. Hennes själ har flugit upp till himlen. Men den gamla kroppen, den ligger i lådan. Eller jag menar, kroppen ligger i en skattkista.

Jaha, så kanske man kan se det.

...och det märks. Värsta krisen alltså. Hon som inte hade nån treårstrotsperiod. Nu får vi igen - med besked. Jag tror hon kör treårs-, sexårs-, nioårs- och pubertetskrisen samtidigt här på något vis.

Som det inte var nog jobbigt för henne så började dessutom skolan. Första veckan gick bra. Andra veckan var rena katastrofen. Hon vrålade och skrek och grät varenda morgon förra veckan. Och jag med, i bilen på väg till jobbet. Nu är vi på tredje veckan och nu går det plötsligt bra igen, tack och lov. Nu trivs hon så bra att hon inte vill följa med hem när jag hämtar henne.

Ena stunden är hon jättearg och ligger på golvet och skriker, nästa stund tjurar hon som en fjortis, sekunden efter är hon helt deprimerad och ligger i sängen och stirrar i taket med en filt uppdragen till näsan och lite senare klamrar hon sig fast vid mig som en liten igel, så jag inte kan ta mig nånstans.

Jag var på väg att koppla in nån barnpsykolog tills jag dammade av Anna Wahlgrens gamla barnabok som jag läste så flitigt när barnen var bebisar. Där stod om sexåringen:

"Sexåringen skjuter ofta i höjden och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynkas till. (---) Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över."

Ja, men det var då för väl. Hon kanske inte behöver gå i terapi då. Men jag lär väl snart behöva det.

I söndags var vi på avslutningen på sommarcaféet. En clown var där och målade barn. Våra telningar passade förstås på. Lilleman kliade sig försiktigt med lillfingernageln när det var nödvändigt och sa sedan ideligen: "Är jag fin fortfarande, är färgen kvar?"