Vi åker direkt efter frukost för idag står mycket på programmet. Vi ska ta oss med färjan tillbaka och sedan åka till Carlos nya skola. När vi tog farväl av Carlos förra helgen var hon en skrämd och undernärd flicka, apatisk och utan livsgnista. Hon ville inte ens gå med sin protes utan satt i sin stol, somnade nästan mitt ibland oss. Nu har hon bott på sin nya internatskola i en vecka. Vi träffar någon i personalen som visar oss till huvudläraren. Denna visar sig vara en underbart glad och fryntlig kvinna som är positiv och har nära till skratt. Hon berättar att Carlos har funnit sig tillrätta, att de har observerat henne under veckan för att utröna vilken klass hon ska börja i, att hon har tillgång till läkare som ska hålla koll på hennes epilepsi och medicinering och att en sjukgymnast kommer att träna med henne.

Så dras draperiet åt sidan och in kliver en lyckligt och brett leende Carlos. Så härligt att se henne så glad! Hon är så fin i sin nya skoluniform. Hon går med sin protes, stöder sig lite på kryckorna, slår sig ner bredvid Jan-Åke och ser allmänt nöjd ut. Senare blir vi visade till hennes sovsal där hon får sova i en riktig säng, en låg som är lätt att ta sig upp ur. Det finns duschar och vattenclosetter, något som Carlos nu får lära sig att använda. Carlos har haft två drömmar i sitt liv: att få mat och att få lära sig att läsa och skriva. Här kommer hennes drömmar att besannas.

We leave the hotel early, eager to visit Carlos at her new boarding school. And what a visit! The head teacher told us that their were observing Carlos, to be able to put in her in the correct class, and that she will have a doctor to help her with her epilepsy and medication and a physiotherapist to train her walking with the prosthetis. Then Carlos walks in, happily smiling. We get to see her dorm. It´s so good to see her feeling so well.


Rektorn var en glad och härlig kvinna, själv handikappad, som visade stor medkänsla och ömhet.


Carlos, Jan-Åke och Lisa.


Carlos på väg att visa sitt nya hem.

Så tar vi farväl av Carlos för denna gång och reser vidare. På vägen tillbaka till Voi stannar vi till i massaibyn Wangala och träffar hövdingen Yuhana och hans stora familj. 150 vuxna och 300 barn bor här i de speciella massaihyddorna. Vi promenerar genom byn, välkomnas att titta in i en hydda (som för övrigt är kolmörk, man ser inte ett dugg i sådana här hem), får se när massaierna dansar för oss och när de gör upp eld. Så handlar vi lite av deras hantverk innan vi drar vidare.

On our way back to Voi we stop to visit Wangala, a maasai village. We take a walk in the village and the maasais show us their dancing and how they light a fire.


Hövdingen Yuhana.


Mor och barn som tog igen sig under ett träd.


Två av massaierna.


300 barn lever i byn.


Vi fick förstås se den speciella massaidansen.


En liten flicka höll på att lära sig bygga hus och övade på ett i miniformat.