Nu är den inledd, hockeykarriären. Jag ångrar så att jag inte tog med kameran till ishallen men det får bli en annan gång.

Förra året åkte vi till ishallen med barnen på "Allmänhetens åkning", skickade ut Lilla E på isen och efter tre sekunder kravlade han tillbaka och sa "Näää, det går inte. Det är för halt". Och sedan vägrade han åka mer. Skridskor var inte hans kopp te.

Nu lät det plötsligt annorlunda. Lilla E ska bli hockeyproffs i NHL (jodå, och försörja sin gamla mor på ålderns höst...det blir ju bra) och har nu kommit på att ska man spela hockey måste man åka skridskor. Alltså ville han gå på skridskoskola i konståkningsklubben (vi blev faktiskt rekommenderade av en granne som är hockeyspelare på hyggligt hög nivå att börja där, för att lilleman skulle lära sig åka utan klubba först). Och det var ju förskräckligt praktiskt eftersom Majsan tränar på samma tid!

Så åkte vi dit, snörade på barnen nya, alldeles nyslipade skridskor och så tog maken hand om lilleman medan jag gick på föräldrainformation. Jag väntade mig faktiskt när jag kom ut en kvart senare att lilleman skulle sitta och illvråla på en bänk och se sin hockeykarriär gå om intet. Men ack vad jag bedrog mig. Lilleman åkte som om han aldrig gjort annat. Ramlade, hade problem att komma upp, blev visad av en tränare hur man reser sig, lärde sig och åkte vidare. 45 minuter senare kom han av isen, tog av hjälmen, var alldeles svettig i huvudet och håret stod åt alla håll. Så utbrast han: "Såg du mamma, vad cool jag var!".

Ja, lille gubben, det var du verkligen!