Vi åkte till Turkiet - och dottern kom hem en blindtarm fattigare. Eller ja, det maskformiga bihanget åtminstone. Som synes på bilden ihopsydd med sutur - den lilla rackaren hade brustit så kirurgen fick sy ihop den i magen.

Nu är vi äntligen hemma igen - efter en veckas karens innan vi fick flygtillstånd - "fit for flight" som de kallade det. Men vi tar det väl från början.

Förra lördagen, 27 september, åkte vi med mina föräldrar och min bror och hans familj till Turket. Allt var frid och fröjd, barnen badade och hade jätteroligt och dottern bättrade på simningen och simmar nu 25 meter på djupt vatten utan problem.



Bad i Medelhavet och en och annan härlig promenad på stranden blev det också.


Så blev det onsdagkväll och dottern ville inte ha middag. Klagade på att hon mådde illa så vi gick upp på rummet istället. En stund senare kräktes hon. Det blev ytterligare kräkningar under natten och dagen därpå. Framåt kvällen hade hon ont i magen (som man ju får när magen är helt tömd) och maken tyckte hon hade feber. Vi som aldrig åker någonstans utan febertermometer var för en gångs skull på resande fot utan den. Så vi travade ner med tösen till hotellets läkare. Han konstaterade 38,5 i feber och 135 i puls och sa att en barnläkare borde titta på henne och att hon behövde dropp. Tio minuter senare blev vi hämtade och körda till Akdeniz Hastanesi, ett fint privatsjukhus i Manavgat. Berta fick dropp och barnläkaren verkade utgå från nån typ av matförgiftning.

Dagen därpå (fredag) visade inte proverna på matförgiftning. men samtidigt fick tösen svåra diarréer. Det gjordes ultraljud och man konstaterade infektion på lymfkörtlar och tarm (tror vi i alla fall, de var inte så haja på engelska). SOS International i Köpenhamn vaskade fram en turkisk läkare i Danmark som pratade flera gånger med "vår" barnläkare och även han talade om detta. Inget tydde på blindtarmen, sa han. Jag petade och tryckte henne på högersidan för att kolla för säkerhets skull redan på fredagen men hon var inte öm där alls, utan hade ont längre upp och mitt i magen. Och man vill ju inte låta folk karva i ens sexåring i onödan, särskilt inte i främmande land. Intravenös antibiotika sattes in och därmed hoppades vi på en vändning.

På lördag morgon hade hon ännu ondare och barnläkaren sa att hon inte verkade svara på behandlingen samt att det inte stod rätt till att hon hade så svåra smärtor trots dubbel dos smärtstillande, så hon ordinerade nytt ultraljud och en träff med kirurgen. Nu visade ultraljud en till synes normal blindtarm, förvisso, men ökad mängd vätska på högersidan. När kirurgen undersökte henne var hon plötsligt mycket öm på högra sidan, så medan resten av släkten packade för kvällens hemresa gjordes tösabiten iordning för operation!

Dottern och jag hade bott på sjukhuset sedan torsdag. Maken bad SOS fixa hotell närmare sjukhuset till honom och efter viss vånda bestämde vi oss för att skicka hem lilleman med mormor och morfar på kvällen. Det fanns inte en leksak på hela sjukhuset och han hade klättrat på väggarna efter ett par timmar där. Och vi visste inte hur länge vi skulle stanna!

Vi väntade på narkosläkaren och maken försökte få Hane Family där vi bodde att fatta att hans snart sexåriga dotter skulle opereras och att han därför skulle checka ut lite senare på eftermiddagen. Men icke! "Är du inte här före tolv kostar det extra" meddelade de surt. Bara för maken att åka dit och checka ut. När han hade åkt kom narkosläkaren och sen gick det fort. Vi skulle ner och söva henne, jag gick bredvid med kramdjuret och trodde enfaldigt att jag skulle få stanna tills hon sövts. Men rätt som det var bytte personalen skor och tog på sig mössor och tog Berta och kramdjuret med sig, samtidigt som de viftade till mig att jag inte fick följa med längre. Berta storgrät i det rum hon hade hamnat och jag ropade med sprucken stämma "Sov gott, gumman, vi ses sen". Varpå jag slog mig ner storbölandes i väntrummet. Usch, vad hemskt! Efteråt berättade gumman att de gjort massa grejer innan de sövde henne och att hon hade varit jätteledsen och inte fattat vad de sa - de pratade ju bara turkiska!

Så småningom kom maken tillbaka - och berättade att när han checkade ut ville de klippa av all inclusive-bandet på alla gäster så de krävde att hans fru och dotter skulle komma dit och klippa dem! Han förklarade att dottern som bäst opererades och då sa människan "Då får de komma hit sen och klippa av dem". Då fräste maken "Vi kommer ALDRIG mer tillbaka hit, det kan du vara säker på".

När det gått nästan 1,5 timme kom kirurgen äntligen ut och förklarade att både snittet och operationen blivit längre än han tänkt - appendix hade brustit, han hade sytt ihop den i magen och sedan kollat runt så att inget läckt ut i buken. Men allt hade gått jättebra och hon skulle snart vakna. Ville vi se appendix innan den skickades till Antalya för rutinanalys? Såklart vi ville! Det sista dottern frågade innan operationen var om hon skulle få se sin blindtarm så jag var ju tvungen att få ta en bild (som ni alltså ser här ovanför, publicerad med tillstånd av sjukhuset)

Så vaknade Majsan och hade ont förstås men var vid gott mod.


Redan dagen därpå klev hon upp och gick omkring - hade till och med droppspringarrally med en skåning på samma avdelning som opererat gallan. Vi var utanför sjukhuset och jag gillar den här bilden. Det är något absurt med droppställningen tillsammans med palmerna, eller hur!


Operationen ägde alltså rum på lördagen och redan på måndagen fick vi lämna sjukhuset. SOS hade fixat femstjärnigt all inclusivehotell så egentligen hade vi väl inget att klaga på. Men vi ville bara hem! Tyvärr skulle det dröja till fredag innan något flygbolag lät oss flyga med dem, trots att kirurgens intyg sa att torsdag gick bra. Dottern var jätteuttråkad och fick ju inte bada, förstås. Vi försökte fördriva tiden så gott det gick. Redan på tisdag dansade hon magdans på minidiscot - med stygn på magen och två nervösa föräldrar som ropade åt henne att ta det lugnt:



Det blev en promenad på stranden och besök på en restaurang som hade en egen hussköldpadda.



Vi tog också en båttur där vi fick se jättestora sköldpaddor på dryga metern. Tyvärr gick de så fort när de väl visade sig att jag inte hann få upp kameran.

Och idag fick vi äntligen åka hem. Efter tre flighter, först till Istanbul, sedan till Arlanda och sist till Landvetter, kom vi hem till Sverige och vår efterlängtade Lilleman. Berta tog sig en lur på den internationella flighten.


Sist i denna långa berättelse vill jag bara säga att privatsjukvården i Turkiet överträffar alla våra förväntningar - bortsett från att sköterskorna inte kunde engelska och vi hade väldigt svårt att kommunicera var vården superbra. Väldigt kompetent personal och jättefint sjukhus. Och SOS International ska också ha en stor eloge - som redan fixat allting åt oss innan vi ens tänkt på det. Vi är sååå tacksamma!