En timmes rask promenad

Ja, det är faktiskt sant. Ungarna hade somnat, maken påbörjade en telefonkonferens som såg ut att bli lång och vädret var underbart, så vad skulle jag göra när klockan var tio i nio? Bestämde mig för en rask tjugominutare. Men hur det nu var så hittade jag en skogsväg som jag trodde skulle leda ut på en annan väg - vilket den aldrig gjorde. Långt om länge tog den slut, mitt inne i djupa skogen! Eftersom jag är innehavare av Västeuropas sämsta lokalsinne tog jag det säkra före det osäkra och vände och gick hela vägen tillbaka igen. Det var så ljuvligt, skogen var alldeles tyst sånär som på fågelkvittret, solen var fortfarande uppe men på väg ner, det doftade underbart och jag blev så upprymd att jag till och med sprang en bra bit i ren eufori! Och därmed kan väl mitt kraschade knä betraktas som friskt igen.

När jag kom hem bestämde jag mig för att så! Och insåg att jag aldrig köpt de fröer jag tänkt mig till trädgårdslandet. Men dill och sallad blev det. Och några sorters blommor på olika håll. Bättre sent än aldrig. Även om det nästan är juni och klockan var tio på kvällen.

Nu väntar en dusch och min Jeriko-peeling med dödahavssalt och kokosolja. Är jag värd det eller är jag värd det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0