Min man säger att jag är manisk. Kanske det. Jag älskar i alla fall att riva tapeter. Jag har gått loss på sonens rum. Tyvärr är det nästan färdigt nu. Jag har inga naglar kvar och är allmänt öm i fingertopparna. Men det är något visst med att riva bort den gamla skiten i stora sjok! (Och dessutom få skymta den orange-brun-randiga 70-talstapeten under babytapeten)

Nu ska killens rum bli blått. Innan var det babyblått-ljusgulrandigt nedtill och små-igelkottar-och-kaniner-på-moln-mönstrat upptill. Nu blir det en blågrå färg som är lite svår att beskriva. Tjejen i färgaffären försökte övertyga oss om att det blir för mörkt och vågade bara skicka med oss färg till en omgång. "Så kan ni ju byta till en ljusare nyans inför andra målningen" sa hon. Jaja...vi får väl se. Mörkblå är den ju INTE. Och vad gör det med lite färg på väggarna i ETT rum när övriga huset (utom dotterns rum) går i vitt, sand och strå??? Dessutom ska det till vita möbler och diverse färgklickar i rött. Och lite grönt. Klart det ska vara färgglatt och kul i en treårings rum!