I morgon börjar Lilla E spela fiol. Hej och hå, hur ska det gå? Haha...Han har redan massakrerat en pappersfiol som han fick förra året eftersom han också ville spela "dol" som han sa när han var två. Men nu är han tre och stora killen, säger han själv. Hade tänkt att låta honom vänta ett år men så sa dotterns lärare att hon startat en ny grupp med två andra treåringar och ett par något större barn. Det är ju inte alls säkert att det är jämngamla barn med nästa år och han ville börja spela, så nu kör vi.

Jag har fixat en ny pappfiol (medelst omslagspapper, lite häftiga stickers, ett litet tomt kexpaket och en avlång bit kartong. Och rejäl tejp.) Och så har jag gjort en fiolplatta som fiolfröken ska rita av hans fötter på i morgon.

15.30 är det stora ögonblicket, då han har en kvarts lektion. Detta är väldigt stort och märkvärdigt tycker Lilla E. Tur att läraren har en ängels tålamod. Lilla E är för övrigt förbaskad för att han inte får spela på sin riktiga lilla fiol som han ärvt av storasyster utan måste mesa med en pappfiol först. Det är bara för bebisar, hävdar den lille violinisten. Jaja, när man kan hålla sig ifrån att använda fioler som svärd och slagträn så kanske man kan få spela på en riktig... Det tycks finnas ett samband mellan det faktum att bästa åldern att börja spela är just tre år och det faktum att man spelar på slagtåliga pappersfioler i början.